Hur långt hemifrån är det möjligt att komma? Far Cry har närmast gjort den här frågeställningen till en sport. Ubisoft har ryckt upp oss med våra västerländska rötter och tagit oss till allt från ett förlorat land i Afrika till Söderhavets exotiska övärldar i Far Cry 3. Vi har klättrat till alltings högsta höjder i Himalaya och rest till alltings början i förhistoriska Far Cry Primal.

Går det att komma ännu längre hemifrån? Eller finns kanske allt vi söker på vår bakgård?

"Klippiga berg och blanka sjöar"

Montana är just det: något av USA:s bakgård. Det är en av de största staterna men den har en av de lägsta befolkningstätheterna. Här finns skogar med ett rikt djurliv, klippiga berg och blanka sjöar. Smeknamnen kittlar ens sinnen: "Land of Shining Mountains", "Big Sky Country".

Himlen är oskyldigt blå...eller vänta lite nu.

Och mycket riktigt: den blå himlen verkar oändlig. De gula fälten känns som en gyllene skatt i denna "treasure state" och bergen tornar upp sig i fjärran. Samtidigt: den här så oerhört öppna platsen är också sluten. Många som bor här vill helst av allt lämnas ifred.

Jean-Sebastien Decant, narrative director för Far Cry 5, har under sin karriär rört sig mellan berättelser och spelsystem. I CV:t finns allt från Far Cry 3 till Heavy Rain och Rainbox Six Siege. Han och kollegorna hade länge lekt med tanken att flytta Far Cry västerut.

– Vi har drömt om detta ett bra tag. Att ta Far Cry närmare oss, närmare hem.

Teamet insåg att Montana med sin flora, fauna och geografi var som gjord för Far Cry. Det stod också snabbt klart att många av människorna här vill sköta sitt. Kanske de vill gömma sig? Smida planer ifred? Idén om ett beväpnat folkuppbåd, en milis, föddes. Den kändes dock inte helt rätt.

Efter idén om Montana föddes idén till domedagssekten Eden's Gate.

– Det där har berättats många gånger. Vi ville ha något som inte bara handlade om vapen och började närma oss tanken på en sekt och besattheten av tidens ände. Det väckte något hos oss, tillsammans med Montana... och voila! Här har vi en domedagssekt som vill verka ifred, med ett syfte. Det gav dem mening och gjorde att de var mer än grymma, giriga eller maktgalna.

"Den slitna PR-klyschan stämmer faktiskt"

Och mitt i allt det här står jag, en enkel poliskonstapel. Ett par timmar in i spelet har jag befriat småstaden Fall's End från sekten (en händelse vi var med om under E3) och nu öppnar världen upp sig. Jag kan gå vart jag vill och göra vad jag vill (jo, den slitna PR-klyschan stämmer faktiskt) i Holland Valley, en av spelets tre vidsträckta regioner. Det är inte utan att jag känner mig lite vilsen. Målet här är att besegra John Seed, en av Joseph Seeds, den så kallade "Faderns", bröder.

Öppna spelvärldar har en tendens att kännas styrda. Inte sällan finns det en "rätt" väg att vandra. Far Cry 5 känns från första stund öppet på riktigt. Jag kan kliva in på puben i Fall's End och träffa bartendern Mary May. Av henne får jag veta att John Seed stulit Widowmaker, en långtradare som tillhörde Marys salig far. Att stjäla tillbaka den kan göra underverk för motståndarnas kämpaglöd.

I ett bevakat garage en bit från Fall's End finner jag Widowmaker. Jag tassar runt i buskarna, smyger mig på fienden och norpar garagenyckeln. Sedan får det vara nog med diskretion.

När långtradaren dundrar ut genom garageporten och förbi (okej, då över) de överrumplade vakterna börjar Widowmaker göra det den gör bäst: änkor och änklingar. Vägen tillbaka är fylld med vägspärrar. Den maskingevärsrustade kolossen skapar kaos av exakt varenda av dem; bilar som trycks ur vägen enligt alla fysikens lagar, stora explosioner och utsmetade fanatiker.

Detta är en av vägarna jag kunde ta. Det fanns många andra med olika smaker.

Jag vet inte vad man svarar "yes" till, men säkerligen är det inte något bra.

Alldeles bakom Mary May steker kocken Casey bacon. Hans problem med Eden's Gate är beläget långt under bältet men Casey är fast besluten: den anrika testikelfestivalen ska hållas! Åtar jag mig den här uppdragskedjan är det denna "testy festy" som är temat. För att komma åt redskapen som krävs för att tillaga de ståndaktiga maträtterna måste jag skjuta ner örnar från himlen då dessa av någon anledning fått tag på nyckeln till ladan med nämnda redskap. Jo, väldigt speligt.

"Den anrika testikelfestivalen ska hållas!"

I en träkyrka, bredvid puben, hittar jag en förtvivlad pastor. Jerome markerar starten på ett uppdrag med ytterligare en flärd: stealth. Pastorn har inte hört av folket på Woodsons grisfarm på flera dagar. När jag, i skydd av både skogen och natten, smyger fram mot gården hör jag skrik och upphetsade röster. Människorna är (förstås) tagna som gisslan. Upptäcks jag är det (såklart) ute med dem.

Vad som är värre än en galen sektmedlem? En galen sektmedlem rustad med eldkastare.

En fanatiker kliver runt med en eldkastare. Bredvid honom har en av grisfarmarna bundits vid en stolpe, indränkt i bensin. I köket misshandlas en i familjen av en annan vanvettig stolle. Tre själar svävar i livsfara och bara genom genomtänkt – men ändå effektiv – stealth kan alla räddas.

Allteftersom jag löser små och stora problem fylls en motståndsmätare mer eller mindre på. Den är hemligheten bakom den vidöppna strukturen i Far Cry 5. Uppdrag som ovan ger förstås gott om poäng men att rensa utposter och döda högt uppsatta sektmedlemmar får också mätaren att stiga. Vid ett tillfälle, intill en fors, ramlade jag över ett påtvingat dop. Eden's Gate är fast beslutna att rädda människorna i Montana – oavsett om de vill det eller ej. Poäng får jag i alla fall och når jag milstolpar på mätaren låser jag upp nya dialoger och lockar kanske fram John Seed.

Jag hann inte komma så långt i uppdragskedjorna att jag fick en så kallad "guns for hire" (eller för den delen, "fangs for hire"), AI-fränder som kan bistå mig på olika vis. Grace blir döden från ovan med sitt krypskyttegevär medan Nick kan bli döden från ännu högre upp med sitt bombplan. Jag fick dock flyga planet samtidigt som en co-op-kamrat skötte bomberna. En kittlande känsla givetvis, men det finns fortfarande begränsningar med co-op som känns onödiga.

Ärkepsykot John Seeds gård gör ett utmärkt jobb som Far Cry-utpost.

Att protagonisten är ett tomt skal utan röst i den här så levande världen är också något som gör mig fundersam. Far Cry har i och för sig haft liknande problem förut: färgstarka antagonister ställda bredvid tama spelarkaraktärer. Steget från tama personligheter till, tja, inga alls känns därför som ett skevt beslut. Decant, narrative director, var orolig i början av produktionen.

"Kanske vet jag inte vem jag är men jag vet att jag blir kvar"

– Jag kände ärligt talat ganska stor stress över det här. Jag undrade om vi ens kunde berätta en övertygande berättelse med en huvudperson som inte talar. Ju längre vi kom med våra guns for hire och människorna, vars kommentarer är väldigt trovärdiga, desto mer rätt kändes det. Vi var tvingade att göra världen runt om dig så oerhört levande att du inte skulle sakna något.

Montana i Far Cry 5:s tappning är tvivelsutan en organisk värld med levande människor som agerar och reagerar på mina handlingar. Om det räcker för att fylla det tomma skalet återstår att se. Lika osäker som jag är på detta, lika säker är jag på att första intrycket av den här världen gör mig hungrig på mer. Kanske vet jag inte vet vem jag är men jag vet att jag blir kvar.

Fotnot: Hands-on-intrycken bygger på PS4 Pro-versionen. Far Cry 5 släpps till Playstation 4, Xbox One och pc den 27 mars nästa år.