Lika lätt som det är att förstå varför Monster Hunter sålt i 40 miljoner exemplar, lika obegripligt är det att se hur Capcom gång på gång klämt in sina monsterstinna världar på bärbara format. Åtminstone ur ett kreativt perspektiv. Bra har serien alltid sålt – då i synnerhet i Japan – men alltför få gånger har kraften som drivit den gjort världsbygget rättvisa. Rätt spel på fel format.
Jag säger inte att Monster Hunter borde bannlysas på 3DS. (Att jaga monster på bärbara Nintendomaskiner är trots allt ett "hyfsat" recept på framgång.) Vad jag säger är att serien borde få chansen att skina oftare på starkare format. Monster Hunter: World till pc, Playstation 4 och Xbox One är svaret på dina och mina böner. Det känns som att serien hittat hem.
"Det känns som att serien hittat hem"
Jag törs säga det trots att jag bara tillbringat några timmar i den här nya världen (New World är förresten det bokstavliga namnet) dit gigantiska monster migrerat, resliga som lägenhetskomplex och vars blotta existens hotar ekosystemet och alla andra monsters beteenden. Allt är så ofattbart befriande. Trots att jag bara ser en bråkdel av världen är det en hisnande känsla att springa över ett stenigt fält där bäckar porlar i sicksack mellan stenblocken. På gräsplättarna betar ståtliga aptonoths i godan ro.
Alla monster är inte fullt så aggressiva. Många är det dock.
Eggande! (Jag hittar ut själv.)
Ju större de är...
Jag och min överhurtiga följeslagare pressar oss genom vinrankor och befinner oss med ens i en tät djungel med betydligt mer dramatiska höjdskillnader än på fältet vi nyss lämnat bakom oss. Ännu har jag inte sett någon laddningsskärm. Jagras, en ny monsterart i World, finns det däremot gott om. De ljusgröna ödlorna är små men i gengäld ettriga. Då jag efter en rad dramatiska händelser i introt är vapenlös kastar vi oss in i ett buskage för att strax därpå lägga benen på ryggen och rusa i panik mot Astera, platsen dit nybyggarna färdats i den här nya världen.
Det är krispigt, levande och för en gångs skull känns allt som mina ögon vilar på i ett Monster Hunter värdigt världsbygget. Det är inte längre ett alltför ambitiöst spel som skohornats in i en ålderstigen och underlägsen konsol. Detta är ett intryck som förstärks ytterligare när vi når fram till Astera, forskningsbasen som ska bli vårt nya hem. De vilda vattenfallen och forsarna driver robusta hissar och andra maskinerier. Marknadsplatsen sjuder av liv och rörelse. Trots att hotet vilar tungt över oss finns det en optimism som är väldigt smittande. Personerna jag möter är entusiastiska och färgstarka, men ingen av dem går ut mot min fina, fina palico.
Trots i grunden enkla kontroller finns det djupa system under ytan.
Evolutionen av jagra, great jagra, ger sällsynt loot.
Kom till karaktärseditorn för din hjälte. Stanna för din palico.
"Knappast en revolution, snarare en HD-evolution"
En palico är en katt och en följeslagare. När jag sätter ihop min karaktär skapar jag samtidigt en palico. Att jag lade cirka två sekunder på min avatar och fem minuter på min kattkompis är talande. Jag var ju förstås tvungen att på alla tänkbara sätt få honom att likna min IRL-kattkompis Henning. Idag är det bara vi två men jag längtar efter att dela detta med andra IRL-kompisar.
Nåväl. Jag kliver med höga knän uppför vinglande trätrappor. Jag slår mig ner framför en kock och serveras en rätt som får det att kurra i magen. Jag stöter och blöter om jag ska rusta mig med ett långsvärd, en pilbåge eller någon av de andra tolv vapnen. Det blir till sist svärd och sköld.
Den största grejen med Monster Hunter: World tycks vara just titels värld; hur storslagen, vacker och fascinerande den är. Det verkar knappast bli en revolution för serien utan snarare en HD-evolution. Skillnade 240p och 4K är trots ganska markant. Alltjämt vilar dock spelet på de titulära monsterjägarna och jakten på mer eller mindre skräckinjagande bestar. Det gör det helt rätt i.
Jag doppade bara tårna i faunan och de största vidundrena som skymtat i olika fimklipp är ännu bara mörka moln på min horisont. Under ett av de första uppdragen mötte jag dock en great jagra i den uråldriga skogen. Till skillnad från småkusinerna var den här jagran tyngre. Om det så krävdes kunde den svälja mindre monster i en munsbit för att nyttja den sprängfyllda magens tyngd för att göra mig till monsterjägarpannkaka. Striden varade i flera minuter och innehöll språngmarscher när jagran flydde för att fylla på magsäcken och en sista anhalt då jag svingade mig upp den slemmiga ryggen för att utdela de slutgiltiga huggen. Ekosystemet i spelet är således desamma: åta dig uppdrag och jaga monster, smid nya vapen och kraftfullare rustning med materialet, jaga ännu större monster på nya exotiska platser. Rinse, repeat.
Allt känns så självklart. Trösklarna som skrämt iväg spelare känns numer lägre – men inte fördummade. Självklart är det djuplodande. Självklart är det mäktigt. Självklart gör de nya processorkrafterna underverk. Självklart kommer detta bli en fantastiskt monsterjakt.
Fotnot: Hands-on-intrycken bygger på PS4 Pro-versionen. Spelets släpps till PS4 och Xbox One den 26 januari 2018, och till pc på ett okänt datum något senare.
