När Detroit: Become Human visar hur en kvinnlig android stryps och ett barn som misshandlas till döds – off screen i det fallet – börjar valda delar av internet brinna och debatterna koka. Det är en rimlig reaktion. Barnmord och misshandel är svåra och tunga ämnen som lämnar få oberörda.

Det börjar, som så många andra historier, under en mörk och stormig kväll. Detta är en nära framtid där androider finns snart sagt överallt i människornas tjänst. Kara (ja, samma Kara som i tekniktrailern från 2012) är en hushållerska i ett nedgånget förortshus i utkanten av Detroit. Hon lagar mat, städar, diskar, tvättar ... ja, sköter helt enkelt hushållet. Och hon är en android.

Kara kan se på, försöka tala Todd till rätta eller göra motstånd. Valet är ditt.

Detroit i en nära och fiktiv framtid.

Todd är trasig och tar ut ilskan på sin dotter.

"Vad är ditt jävla problem?"

Kara ställer fram två rykande varma tallrikar pasta. "Det var allt jag hittade", ursäktar hon. Den trasiga pappan sitter vid bordet, liksom hans lilla Alice som försöker göra sig ännu mindre än vad hon är. "Vad glor du på?" undrar Todd. Dottern skakar. "Vad är ditt jävla problem?" Pappan mal på om hur han förlorade jobbet på grund av androider och om hur han blev lämnad av flickans mamma. Till sist är han så uppjagad att han med ett vrål vräker bordet åt sidan. Alice skyndar uppför trappan, Todd stegar efter och Kara ställs inför ett val.

Är hon människa? Eller är hon maskin?

Producenten som demonstrerar talar vitt och brett om spelarval. Du kan välja om du vill servera maten till att börja med, om du ska hälla upp vatten (och vem du servar först) och om du ska tända lampan. Kara kan fortsätta vara en "snäll" android och stå stilla medan flickan misshandlas till döds. Eller så kan hon ta första steget på en ny, okänd väg och hitta människan i sig.

För att bryta sig ur androidens förslavade sinne genomgår Kara en quick time-sekvens som ärligt talat ser löjlig ut. Väl ute ur bubblan tar valen inte slut och vi tas med genom två scenarier. I det ena låser Kara och Alice in sig samtidigt som Todd gormar. De lyckas fly genom ett fönster i sista stund. Den andra betydligt längre lösningen inleds med att Kara försöker tala Todd till rätta och slutar med ett quick time-slagsmål där ett pistolskott bränner av och dödar fadern.

"Är hon människa? Eller är hon maskin?"

Båda scenerna slutar med att Kara och den lilla springer från huset och hoppar på en buss. Där lägger Alice sin hand på Karas och Kara kan i sin tur (om spelaren vill) lägga sin på flickans. Det är fint i sin enkelhet men det känns också billigt att två så fundamentalt olika scener leder fram till samma slut. Detta till trots känns det förstås bra att de två lyckats lämna en brutal mardröm bakom sig.

Vi ska bli upprörda. Vi ska kunna förnimma, åtminstone, en bråkdel av den totala utsatthet ett litet barn känner i den här situationen. Det finns de som tycker att Quantic Dream inte borde ha slagit in på den här vägen. Det är för brutalt. Det är för mycket. Det är inte okej.

Todd är ett monster och inte längre en människa medan...

...konstruerade Kara hyser en mänsklighet inom sig, om spelaren plockar fram den.

Alice lever i en vaken mardröm.

Samtidigt är det här en spelvärld där vi varje dag, utan att reflektera nämnvärt, rustas med tunga hagelbrakare och ger oss ut på mordturnéer där blodet stänker och liken staplas. "Fuck yeah!" I Detroit är du eller jag inte mördaren. Det är inte vi som slår ett barn till döds.

Jag kan förstå varför en del är tveksamma till att Detroit: Become Human ska åta sig ett så laddat ämne som våld i hemmet. Cage och kompani är inte alltid de mest taktfulla berättarna i världen. Fahrenheit, Heavy Rain och Beyond: Two Souls har toppar, men det finns också dalar med luckor i berättelsen och vändpunkter som inte håller – utan snarare spricker fullständigt.

Om en visionär som Cage åtar sig ett så tungt ämne vill jag att han ska vara beredd att utforska det med respekt. Det här är inte ett "Fuck yeah!"-scenario. Det här kräver fingertoppskänsla.

Androidernas mänsklighet – och omänsklighet – föds.

Connor lägger ihop ett pussel.

Uppdraget slutfört.

Jag lämnar frågetecknen därhän. Huruvida David Cage lyckas sy ihop alltsammans är trots allt omöjligt att avgöra på en scen som ryckts ur ett många gånger större sammanhang. Istället kliver jag in i en hiss... 68, 69 och så 70. Hissdörrarna glider upp och jag kliver ut ur den och in i en luxuös takvåning i hjärtat av Detroit. "Jag" är i det här fallet androiden och förhandlaren Connor. Den här gången är kontrollen min och det gör att jag upptäcker något som överraskar.

"Fortsatt stelt och klumpigt i Detroit, men..."

Quantic Dreams spelmekaniska lösningar har alltid varit stela och klumpiga. Den dåliga nyheten är att de är det fortsatt i Detroit. Den goda är att det funkar. När Connor stapplar runt i lägenheten och får sneda blickar av insatsstyrkan (som är av kött och blod) känns det logiskt. Connor kan när som helst frysa scenen och se gulmarkerade mål. Det känns spelifierat, men också rimligt då Connor är en android. Han undersöker kroppen till en död man och kan spola mordsekvensen fram och tillbaka för att få syn på detaljer i den holografiska sekvensen. Det är inte komplicerat men det är raffinerat.

Han inser att familjen skulle byta ut sin android, Daniel, mot en nyare modell. Han inser att det här fick något att gå sönder inom Daniel. När Connor lagt ihop pusslet och förstår situationen låter jag honom gå ut på terrassen och göra det han är programmerad till att göra: förhandla.

"Mänskligt i all omänsklighet"

Det är även här en mörk och stormig kväll. Androiden Daniel står vid kanten på våning 70 och håller en pistol riktad mot dottern i familjen. (Vad är det med Cage och dödshot mot barn? tänker jag halvt på skämt, halvt på allvar.) Stormen förstärks av helikoptern som cirkulerar kring lägenhetskomplexet. Beroende på vad Connor har lärt sig – om namn, omständigheter och Daniels smärta – kan förhandlingarna gå bra eller dåligt. Connor kan tala Daniel till rätta men han kan också offra sig själv och störta honom och Daniel mot döden hundratals meter nedanför. Oavsett vilken av de här utgångarna det blir ses uppdraget som lyckat då en androids liv inte är värt någonting mer än prislappen på modellen. Såklart. Det vet ju alla.

Detroit ryggar inte tillbaka utan gräver snarare djupt i barnmisshandel och slaveri – som ju androiderna förstås är en tydlig parafras av. Om det är mer än effektsökeri är omöjligt att säga idag, men av det lilla jag har sett är jag optimistisk. Detroit känns mänskligt i all sin omänsklighet.

Fotnot: Detroit: Become Human släpps exklusivt till Playstation 4 under 2018 års första halva.