1996 skapade han den moderna survival horror-genren med Resident Evil. Drygt tjugo år senare skapar Shinji Mikami … ett Silent Hill? Det är en oväntad utveckling och The Evil Within 2 är också en angenäm överraskning. Framför allt är det ett bättre spel än det halvdana originalet. Tre år gamla The Evil Within hade visserligen ljuspunkter men det hade också följande: buggar, tröga kontroller, mer action än skräck, en parad av klichéer och en styvmoderligt behandlad pc-version.
Tvåan är inte perfekt. Det är inte Mikamis stora comeback men istället för två steg bakåt är det ett kliv framåt. Snarare än en blek kopia av Resident Evil 4 är det alltså ett slags Silent Hill.
Återigen står mycket action på dagordningen. Skillnaden är att du har kontroll över den.
Om stealth är för fegisar? Nä, stealth är för överlevare.
Goreroligt!
Monsterdesignen är lika briljant som den är bisarr.
"Det är svårt att ta något på allvar och det är förstås ett problem"
Efter händelserna i mentalsjukhuset, där han drogs in i det sjuka sinnet hos en seriemördare, har Sebastian Castellanos fallit allt djupare ner i ångest och självhat. En gammal kollega ger honom ett sista halmstrå: Lily lever. Dottern som han trodde dog i en brand kidnappades i själva verket av den mystiska organisationen Mobius. Hon blev "kärnan" i en ny värld, Union, bestående av tusentals andra medvetanden. Den var själva sinnebilden av en perfekt amerikansk småstad men då Lily försvunnit har den börjat falla samman.
Sebastian kopplas ihop med systemet Stem och påbörjar resan till Union. Hans enda hopp för att ta sig levande hem är att hitta Lily. I hans väg står ännu en makaber, monstruös mardröm.
Det är en fånig berättelse. Det säger sig självt. Ensemblen är ostig och skådisarna tar i som vore det ett spel från slutet av 90-talet. Det är svårt att ta något på allvar och det är förstås ett problem att jag förväntas investera hela mitt känsloliv i en såpastory byggd på ansträngd sci-fi-teknologi.
Men så har vi ju den där inte så lilla distinktionen: The Evil Within 2 är ett bättre spel.
Den största skillnaden är att Mikamis tvåa är survival horror parat med en öppen värld. Det är en inte så vanlig tolkning av skräckgenren. Vi snackar inte GTA-stuk på de öppna platserna. Snarare har vi en rad större ytor – ett livligt kommersdistrikt ("livligt" är alltså lika med levande dött), en förortsidyll (allting är relativt) – parat med mer linjära passager. Silent Hill-ish, som sagt.
Då Union spricker i sömmarna smälter många av platserna samman. När jag plockar upp en dagbok i ett radhus kastas jag in i ett sjaskigt sjukhus. En låst dörr spärrar vägen ut och jag tvingas huka bakom bänkar och bord för att en lågt sjungande kvinnovålnad inte ska se mig. Anima kan inte besegras, hon kan sväva genom väggar och får hon tag på mig innebär det omedelbar död.
Du kommer aldrig mer se gröt på samma sätt.
Ensemblen vill framstå som cool men är mest töntig.
Du levlar dina färdigheter på samma smärtsamma sätt som sist.
I de säkra rummen kan du dricka kaffe för att fylla på hälsan.
Monsterkabinettet är fantastiskt. Det är mjölkvita kvinnor i blodiga särkar med stora knivar och ett gurglande läte. Det är en röra av kroppar sammansatta i en röra rustad med sågklinga. Det är tre ben med en kamera till huvud som kan få tiden att stanna. Även de "vanliga" zombierna lämnar avtryck. Den första jag möter tvångsmatar sin ännu levande son med en slags sörja ("Ät! Du är bara skinn och ben!") innan hon med ett leende dunkar honom till döds mot bordet.
"Ironiskt nog är det både roligt och mysigt"
Gudskelov är Sebastian rustad med nya rörelser och rimligare kontroller. (Hörde jag ett halleluja?) Han kan röra sig bakom hinder och gömma sig i buskar. Han kan tända eld på bensin (och fiender) och han kan elektrifiera vattenpölar (och fiender). Armborsten är tillbaka med allt från vassa och isiga projektiler till rökiga och explosiva sådana. Stealth är dock det jag försöker använda mest. Kontrollerna håller inte riktigt för besinningslös action, även om det pirrar i kroppen när jag får in ett välriktad headshot. Just spelets action lutar sig mer mot Resident Evil 4 än världsbygget i Silent Hill, men det är också mer fokus på resurshantering och att överleva stunden, vilket faktiskt kan vara skrämmande svårt.
Hur tandläkarskräck känns.
Skräckklichéerna är många men också väl iscensatta.
Addera dimma och plötsligt är du i Silent Hill.
Ett parti leker med den hemska letterboxeffekten från originalet. Det är otäckt på riktigt.
The Evil Within 2 är trots god monsterdesign och många stämningsfulla (och bisarra) miljöer inte särskilt skrämmande. Det utmanar mig inte psykologiskt och berör inte på djupet. Däremot är det, ironiskt nog, mysigt och roligt. Jag tycker om att hitta vapendelar för att stärka arsenalen och monstervätska för att levla Sebastian själv – du kan välja om du vill specialisera dig på exempelvis stealth med snabbare, tystare steg eller på vapenhantering med mer kontroll över arsenalen. Det är spännande att leta efter nycklar till bonusskåpen och kittlande att jaga rekord på skjutbanan.
Allt detta kanske låter fånigt men det gör ett skräckspel som är svårt att ta på allvar, eller ens särskilt otäckt, roligare att spela. Jag menar, Mikamis största stund, Resident Evil 4, var knappast ett briljant berättat skräckspel. Däremot bjöd det på grym underhållning. Till den formen har Mikami ännu inte hittat tillbaka men jag börjar ana att han inte har så långt kvar som jag trodde.
Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet släpps även till Playstation 4 och Xbox One.
