En magisk virvel i centrum och runt den samlas high elves, dark elves, lizardmen och skaven. Med i detta potpurri av raser finner vi människor, vampyrer, bestar, dvärgar och vandrande träd. Games Workshops värld innehåller alla färgpalettens nyanser och det är ibland svårt att ta in alla intryck.
Min resa börjar med dark elves, en ras som lyssnat alldeles för mycket på The Jesus & Mary Chain och druckit så pass många koppar svart kaffe att de fått magsår. De är bitterhet personifierad och jag känner mig aningen patetisk. Min spelstil är vårdslös när jag härjar runt som häxkungen Malekith. Jag vill springa igenom kampanjen för att se slutet på allt utvecklaren The Creative Assembly talat sig varm om.
Tänt var det här!
Det visar sig snabbt att världen Naggarond knappast belönar den otåliga skrivbordsgeneralen. Kartan fylls snabbt av oberoende fraktioner som är ute efter mitt guld, och när jag försöker påverka den magiska virveln tar chaos tillfället i akt och invaderar mitt rike. Till slut är det inte mycket kvar och jag känner att de är färdigspelat som dark elves. Bittra jävla alver!
"Bittra jävla alver!"
Jag inser mina misstag och det är med lite klarare blick tar jag kontrollen över high elves. De har druckit aningen för mycket kollodialt silver och kanske tagit herrens skrift på alldeles för stort allvar – perfekt. Det är trots allt en ras som har mängder av flygande drakar och efter senaste säsongen av Game of Thrones har min fascination för flygande bestar nått nya nivåer. Som Lord Tyrion (inte Lannister) ger jag min in i kampen om den magiska virveln som dark elves, lizardmen och skaven slåss om.
Total War: Warhammer 2 är på många sätt samma spel som föregående del i serien, men att kalla det för glorifierad expansion är orättvist. Vortex-kampanjen, med den magiska virveln av magi i centrum, ger en intressant krydda till den soppa av raser jag har framför mig. Genom att samla magiska fragment får jag möjlighet att utföra ritualer för att vinna kampen om virveln. Ritualerna tar några rundor och under tiden måste jag beskydda tre städer varifrån mina magiker utför nämnda ritual. Allt gott så här långt, om det inte vore för chaos här och missunnsamma fiender i söder. Chaos gör allt för att förhindra, förstöra och invadera mina städer där ritualen utförs. Lizardmen har skickat sin egen insatsstyrka för att sätta käppar i hjulen.
"Att kalla det för glorifierad expansion är orättvist."
Just intervention-styrkor är en finurlig mekanik, om du märker att dina motståndare är lite snabbare på ritualerna än du själv. För den nätt summan 2 000 guld och uppåt köper du dig en styrka som direkt seglar mot fiendens städer. Personligen är jag emot tidspress, men i Warhammer 2 ges jag verktyg för att påverka på fler sätt än att vara snabbast.
Total War: Warhammer 2 bjuder på en matig kampanj med mellansekvenser, som på många sätt känns mer påkostad än föregående del. Att invadera och erövra må vara mitt personliga förstahandsval för herravälde, men det går att påverka på fler sätt. Bland annat genom att spela bakom kulisserna.
Influence ger nya, alternativa möjligheter att styra saker.
Just high elves handlar förutom med guld också med “influence”, vilket du får från byggnader, men också genom att hantera situationer på olika sätt. Då och då poppar det upp en ruta med fyra val. Beroende på vad du svarar belönas du på olika sätt, bland annat med influence eller nya hjältar. Med influence kan du *trumvirvel* utöva inflytande på dina motspelare. Kanske märker du att emo-alverna i väst har ett övertag och du tänker att de behöver ett krig. Du kan då påverka något grannland att starta krig mot dem. Således tas fokus bort från själva kampanjmålet.
Krigen i Warhammer 2 är på många sätt samma som vi såg i förra delen, och det är välkommet. Världen känns gigantisk och jag bävar inför släppet av den megakampanj The Creative Assembly tidigt utannonserade.
En annan, aningen läskig, bit av kartan som är nytt är alla ruiner som finns utplacerade. Dessa kan du kolonisera eller utforska för belöningar. Har du otur är det en av skavens tillhåll som ligger gömd under ruinerna och du måste slåss mot en överväldigande här av råttmänniskor. Ungefär som att vara ute lite sent på natten i råttäta Göteborg.
Kartan bjuder på allt från ökenlandskap, tropiska paradis och karga tundror. När jag spelar som mitt lilla örike är jag nyfiken på vad som finns runt omkring mig. Många av raserna jag hittar i den diplomatiska delen har jag inte ens sett skymten av. Jag har mest varit upptagen med att slåss mot mina egna och invaderande härer.
"Hela min speltid har präglats av “en runda till” och det är ett spel som är svårt att slita sig från."
Hela min speltid har präglats av “en runda till” och det är ett spel som är svårt att slita sig från. Kampanjen är intressant, trots att jag inte riktigt hänger med i vad det faktiskt är som händer. Det känns som ett spel jag vill utforska på alla tänkbara sätt och att det endast innehåller fyra spelbara raser är mer än nog. När jag väl tröttnat på high elves har jag en megakampanj att sätta tänderna i. Den kommer att slå ihop de två spelen i seriens kartor till ett enda, och detsamma är planerat för den sista delen i trilogin.
Warhammer 2 är dock inte utan problem, och det största och mest förödande är att jag ett tag inte kan slutföra kampanjen. Efter att ha startat den sista ritualen innan “slutstriden” fastnar spelet för att jag måste trycka bort den rådgivare som ständigt stöttar genom spelets gång. Efter många om och men lyckades jag dock bryta dödläget. Fråga mig inte hur, men helt plötsligt fungerar det igen.
Warhammer 2 är ett bättre spel än föregångaren, och det räcker långt.
Du som förväntar dig något väsensskilt från förra spelet kommer att bli besviken. Men det är ett, på många sätt, bättre spel och jag kan inget annat än att se fram emot vad som komma skall. Det jag dock inte ser fram emot är all dlc, något som The Creative Assembly gjort sig kända för. Bland annat har man i föregående spel fått betala för blod och splatter. Inget tyder på att det kommer vara annorlunda den här gången.
“Spelar du för att du jobbar, eller för att det är roligt?” Orden är min sambos och jag vet inte riktigt svaret. Du förstår säkert vad jag svarade, men det är en lögn. Jag skulle kunna spendera mina 1 000 ord på att påpeka småsaker, men det hade inte känts rätt. För min resa, som tagit en ofrivillig paus, har varit magisk. Trots brister, och trots en dator som borde få i sig lite nya delar. Total War: Warhammer 2 visar att The Creative Assembly och Games Workshop är den kärlekssaga vi längtat efter under alla dessa år. Magisk, vacker och alldeles underbar.
