När jag fick chansen att kolla in förra Star Wars: Battlefront på Gamescom för ett par år sedan var det flygstriderna som stod på menyn. I år fick jag istället chansen att testa den höstaktuella uppföljaren, och jag börjar misstänka någon sorts konspiration för återigen var det rymdstrider som visades upp. Nu har jag ju ingenting emot att susa omkring i rymden och skjuta lasrar och missiler på ikoniska flygfän, men ändå. Jag är ju ganska nyfiken på den där kampanjen de gillar att haussa så mycket.

Hur som helst så fick jag spela ett antal matcher i det nya rymdstridsläget. Det innebär att vi nu inte bara flyger ovanför planeter, utan faktiskt ute i rymden. Ni vet, som de gör i Star Wars av och till.

Något jag snabbt upptäckte vara att folk visst hör en skrika i rymden. Efter några frustrerande minuter där jag kämpar med kontroller som bara vägrar lyda, kommer jag på mig själv med att grymta högljutt. En EA-anställd pinnar snabbt över för att se vad problemet är. Spelet har buggat ur totalt, tydligen. Så jag flyttar till konsolen bredvid, och plötsligt går det bättre. Kanske inte så mycket bättre som jag hoppats, men jag kan kontrollera min X-Wing nu i alla fall. Och efter bara några minuter känns allt bekant.

"Föga oväntat är Millennium Falcon extremt kraftfull"

Jag får spela som rebellerna, och uppdraget är att sänka en Star Destroyer. Det gör man i etapper, genom att först spränga några mindre skepp, och sedan arbeta på att sänka det enorma stridsskeppets sköldar tills det sprängs. Lättare sagt än gjort, ska det visa sig.
I grund och botten är som sagt det mesta sig likt sedan förra gången jag flög de här farkosterna. Med andra ord har de olika fordonstyperna sina styrkor och svagheter. En Y-Wing är långsam men tålig och skjuter kraftfulla missiler, medan en A-Wing är snabb och smidig, men klen. Inga konstigheter där.

Du kommer stöta på en och annan ikonisk flygfarkost. Och själv flyga en, förstås.

Det kändes lite lättare att få chansen att ratta ett hjälteskepp den här gången, vilket var trevligt då det gjorde det enklare att faktiskt hinna testa dem. Föga oväntat är Millennium Falcon extremt kraftfull och användbar, även om varenda Tie Fighter i galaxen vill skjuta ner en så fort de får syn på den. Dels kan den förstärka sina kanoner en stund, vilket gör processen kort med alla som råkar hamna i ens sikten, och dels kan man fly undan med en afterburner-förmåga som ger en rejäl hastighet ett tag.

Det andra skeppet rebellerna hade till sitt förfogande var Poe Damerons Black One. Ärligt talat ett rätt trist inslag, om du frågar mig. Främst har det möjligheten att skicka ut en signal för att avslöja fiendepositioner, vilket ger dig extrapoäng om de dödas. Du kan också använda BB-8 för att läka dig. Det känns dock inte alls lika ikoniskt att prutta runt i Poe Damerons skepp som i den där berömda milleniefalken.

Av imperiets skepp hann jag bara testa Boba Fetts finurliga Slave I. Förutom att tåla hejdlösa mängder stryk kan det lägga ut en seismisk explosion bakom sig, vilket tar kål på alla som gör misstaget att försöka följa efter.

Precis som tidigare är det snyggt, snabbt och hektiskt. Men frågan om det kommer hålla i längden hänger fortfarande i luften – eller rymden. I föregångaren tröttnade jag väldigt snabbt på flygstriderna, och frågan är väl om här finns tillräckligt mycket nytt för att hålla intresset uppe längre den här gången.

Fotnot: Star Wars: Battlefront II släpps till pc, PS4 och Xbox One den 17 november.