”You know what might look better on your nose? The Bar.”

Ben är hård. Den hårdaste. När en bartender med näsring tuppar sig grabbar Ben tag i honom och drämmer hans fula nuna rakt i bardisken. Och det bästa med allt är att detta är ett pussel i spelet. Det var väldigt ovanligt i äventyrsspel att våld löste några som helst problem.

Det fanns undantag, men ofta straffades du mest om du försökte använda svärdet på draken eller något i den stilen. Istället skulle du stoppa fisken i bananskalet och blåsa i fel ände på trumpeten för att få draken att klippa sig och skaffa ett jobb. Ungefär så.

Det finns så klart gott om mer långsökta lösningar på problemen även i Full Throttle, men de bästa stunderna är när Ben får vara Ben och lösa problemen så direkt som möjligt. Sparka in dörrar och stjäla bensin och bete sig allmänt kriminellt.

Lucasarts spottade ur sig klassiker på 90-talet, och Tim Schafer hade ett finger med i skapandet av flera av de allra bästa. Full Throttle, historien om ett motorcykelgäng som felaktigt anklagas för mord, är inte ett av de som åldrats allra bäst. Missförstå mig inte nu, jag älskar Full Throttle för vad det är, men det har uppenbara brister. Särskilt jämfört med de andra spelen som Double Fine remastrat – Day of the Tentacle och Grim Fandango.

Full Throttle må vara en oemotståndligt charmig klassiker i mångas hjärtan, men som äventyr är det faktiskt ganska tunt. Och det har det egentligen alltid varit. Redan när det släpptes fick det kritik för sin väldigt korta längd, och brist på riktigt bra pussel.

Full Throttle Remastered är originalet troget. På gott och ont.

Det försökte sig på nya saker för sin tid, vilket gjorde det till en rätt imponerande och filmisk spelupplevelse där och då. Idag har vi sett den här sortens berättande redan, med många filmsekvenser och stilig regi. Det är fortfarande läckert och medryckande, men eftersom vi inte får någon vidare uppbyggnad till de feta actionsekvenserna så får jag svårt att ta till mig det på samma sätt idag som jag gjorde då – när spelet fortfarande osade av nyhetens behag.

Den som vet något om produktionen av spelet vet också att Tim Schafer och hans team fick klippa bort en hel del som de hade velat ha med. Det märks, faktiskt. Spelet känns något rumphugget, och karaktärer och relationer vi förväntas bry sig om, som den mellan Ben och den mystiske Maureen, får aldrig tid att utvecklas.

Det finns knappt heller några karaktärer att prata med, så även om dialogen är underhållande så får vi ganska lite av den. Den som pratar mest är nog en babblande försäljare som egentligen inte har något med storyn att göra.

Utöver det har spelet också actionsekvenser som aldrig varit bra, och dessutom inte förbättrats nämnvärt i den här nya versionen. Bilsekvensen mot slutet är lika fruktansvärd idag som då, och motorcykelfightingen är även den mest en klumpig, tradig grind tills man får rätt vapen. Med tanke på hur kort spelet är så blir de här relativt långa partierna besvärande.

Vad som däremot inte är besvärande är den nya designen. Jag föredrar den nya grafiken framför den gamla, lite väl plottriga. Inte minst för att Full Throttle hade gott om 3D-objekt som inte åldrats jätteväl. Du kan dock, som i Double Fines andra remaster-spel, när som helst växla mellan remaster-versionen och originalet, vilket är trevligt. Kommentarspåret är också ett trevligt inslag, och ett måste för gamla fans och nostalgiker att lyssna på.

Trots att det känns som om något saknas så lyser de höga ambitionerna igenom, och det är stilsäkert så det räcker och blir över. Mark Hamill är fantastisk som skurken Ripburger, och Roy Conrad är perfekt i huvudrollen som Ben Throttle. Atmosfären är även den ganska säregen, som ett mer humoristiskt Mad Max – där aktieägare är farligare än banditer på vägarna.

Originalet...

... och remastered-versionen.

Det är synd och skam att Full Throttle aldrig fick någon uppföljare, för både världen och karaktärerna är värda att utforskas vidare. Som en liten del restaurerad äventyrshistoria är det också en viktig del av det ofta experimentella 90-tal som gav oss allt från Loom till FMV-spel som Tex Murphy-serien.

Full Throttle Remastered är en spelmässig bagatell i grund och botten, men det med något väldigt viktigt. Det som faktiskt finns här är kärleksfullt utmejslat och gestaltat med fingertoppskänsla. Bara det gör det värt att spela. I spelet är omänskliga styrelseledamöter hotet mot allt som är genuint och bra. Och även om det finns saker att klaga på här så går det inte att ta miste på den genuina passion som sipprar fram ur spelets sprickor och brister.

För mig är Bens äventyr också ett kärt minne från min uppväxt. Jag kan spelet nästan utantill vid det här laget. Men jag behöver inte blunda för dess problem för att upprätthålla den kärleken. Tvärtom. Den man älskar ser man som den är – med vårtor och skönhetsfel och allt.

Full Throttle Remastered är inte den mest moderna hojen på vägen. Det finns lite rost här och var, och motorn hackar ibland. Men den är byggd med kärlek, och rock n’ roll, vilket slutänden gör hela skillnaden.

Full Throttle Remastered
3
Bra
+
Mycket troget originalestetiken
+
Härligt röstskådespeleri
+
Benhårt
-
Kort och tunt
-
Dåliga actionsekvenser
Det här betyder betygen på FZ