#Nier var en udda skapelse på mer än ett sätt. Det var något så ovanligt som ett japanskt rollspel med actiontungt stridssystem, en smältdegel för en rad spelmekaniska system och vyer. Det var också en avknoppning från #Drakengard-serien med en handling och ett karaktärsgalleri som var lika udda som intressant. Trots att vass handling och spännande karaktärer var spelet som helhet en ganska splittrad och oslipad skapelse, och det blev ingen succé försäljningsmässigt.
Nier fick dock en skara anhängare som uppskattade egenheterna, som är något av ett signum för seriens skapare Yoko Taro, och bland dessa fanns Yosuke Saito från #Square Enix och utvecklarna hos #Platinum Games. Trots svag försäljning fick en oväntad uppföljare grönt ljus av Square Enix, och resultatet är #Nier: Automata där originalets udda och unika karaktär förenas med en betydligt mer sammanhängande och finslipad helhet.
Du spelar som android-soldat i en framtid där utomjordiska maskiner har ödelagt planeten.
Det hela utspelar sig tusentals år efter händelserna i originalet, och har ytterst lite att göra med vad som hände där. I Automata har mänskligheten snudd på utrotats av en utomjordisk invasion och de återstående spillrorna flyr till månen där de etablerar en motståndsrörelse. Den stridande delen av denna motståndsrörelse kallas Yorha, en armé av androider som skickas ner till jorden för att slåss mot den mekaniska armé som utomjordingarna lämnat efter sig. Du axlar rollen som 2B, en android vars torra och logiska inställning står i stark kontrast till kollegan 9S som slår dig följe under spelets gång.
Den torra och logikbaserade inställningen hos 2B är grundpelaren för den centrala filosofiska frågeställning som handlingen i Nier: Automata kretsar kring. Vad som egentligen definierar liv och känslor genomsyrar berättandet och det ställer intressanta frågor, något som kändes lovande när vi förhandstittade spelet i januari. Ämnet behandlas inte riktigt så djupt som jag hade hoppats på efter förhandstestet, men tack vare en myriad av intressanta händelser och karaktärer lyfter ändå helheten till något synnerligen minnesvärt. Det finns också gott om humoristiska inslag som vid fler än ett tillfälle fick mig att skratta rakt ut.
Ett "Aj!" i vardande.
Precis som i föregångaren är Automata skapt för att du ska spelas igenom flera gånger. Flera genomspelningar låter dig uppleva handlingen från flera perspektiv och ger dig fler detaljer. Många av nyckelhändelserna och sidouppdragen är desamma, vilket gör att andra vändan stundtals kan kännas något repetitiv, men om du är tålmodig och spelar vidare kommer du belönas med flertalet händelser som du inte bör missa. Det händer nämligen viktiga saker i de fem huvudsakliga sluten som ger handlingen en dimension som bara antyds under första genomspelningen. Att karaktärerna är så pass återhållsamma och torra i egenskaper av att vara logiska androider gör att de inte blir lika minnesvärda som de ofta helknasiga karaktärerna från det ursprungliga Nier, men här är det istället galleriet av sidokaraktärer som får mig att tänka tillbaks på spelet med ett leende på läpparna.
