När #Nintendo tidigare i år bekräftade att produktionen av Wii U upphör var det sannolikt få som blev förvånade. Redan vid introduktionen under E3 2012 gick det snett. Företaget lade allt krut på att visa upp den nya surfplatte-liknande spelkontrollen. Publiken tolkade det som att kontrollen var själva konsolen, och Nintendo tvingades förklara att den faktiskt fanns en basenhet också.

Att majoriteten av spelen som fanns tillgängliga vid lanseringen var finjusterade versioner av spel som släppts för andra plattformar gjorde också att det inte fanns några direkta draglok för plattformen. Trots att Wii U var först ut bland åttonde generationens konsoler har den haft svårt att ens överträffa Playstation 3 och Xbox 360, som ju hör till generation sju. En orsak var Nintendos vilja att hålla den bakåtkompatibel med föregångaren.

Kompatibilitet hjälper och stjälper

Denna bakåtkompabilitet gjorde att Nintendo valde en blygsam uppdatering av samma processorkrets som användes i Wii, fast tre kärnor istället för en. Fler kärnor till trots så var dessa klockade till blott 1 GHz, vilket ledde till bekymmer för utvecklare som försökte porta både äldre och nya spel till plattformen. Playstation 3 och Xbox 360 använde båda processorenheter som klockades vid 3,2 GHz, ett rejält steg över vad Wii U kunde skryta med. Det som låg Wii U till fördel var grafikkretsen från AMD som var mer kapabel än de båda föregångarna, och kunde rendera spel i 1080p vilket PS3 och Xbox 360 bara i undantagsfall mäktade med.

Detta krävde dock att spelmotorn inte ställde höga krav på processorsidan, vilket ledde till att flera processorkrävande portningar lades ner, bland annat #Project Cars för Wii U. Att Nintendo höll sig kvar vid samma hårdvaruarkitektur som drev föregångaren gjorde det dock möjligt att spela alla Wii-spel utan modifikation, vilket var en klar fördel för den som investerat tungt i föregångarens spelbibliotek. Det innebar att Wii U-ägarna även kunnat njuta av föregångarens mästerverk som Metroid Prime-samlingen, rollspelssuveränen #The Last Story, plattformsmästerverket #Super Mario Galaxy 2, med flera.

Den stora särskiljande faktorn för Wii U jämfört med konkurrenterna var helt klart Gamepad-kontrollen. När konsolen presenterades talade Nintendo varmt om vilka möjligheter den skulle öppna upp för nya sätt att interagera med spelen, och alla de nya möjligheterna för utvecklare. I praktiken blev det inte så, och ett fåtal spel använde Gamepad-kontrollens skärm som något mer än en glorifierad informationstavla. Nintendo själva använde sällan skärmen till något mer än just detta, och när de desperat skulle skohorna in den i titlar blev resultatet inte alltid helt lyckat, med #Star Fox Zero som det senaste exemplet.

Spel som faktiskt utnyttjade kontrollen på ett vettigt sätt innefattar bland annat lanseringstiteln #ZombiU där skärmen lät dig byta mellan vapen och interagera med omgivningen. #Xenoblade Chronicles X lät dig växla till att spela direkt på Gamepad-skärmen, vilket var användbart i hem där andra i hushållet vill använda tv:n. Lustigt nog var HD-portningen av Gamecube-spelet #The Legend of Zelda: Wind Waker en av de få spel där Gamepaden faktiskt överträffade den traditionella kontrollmetoden.

Star Fox Zero visade att inte ens Nintendo visste hur Gamepadens andra skärm skulle användas

Det enskilt största problemet med Wii U utöver dess tekniska begränsningar var det skrala utbudet av speltitlar. Förutom det faktum att Nintendo själva släppte ytterst få egna storspel vid lanseringen var företagets produktion svag under konsolens hela livscykel. De ikoniska spelserierna fick inte heller någon direkt kärlek. Visst, spelvärldens mesta mustaschprydde rörmokare fick sin tid i strålkastarljuset i form av det superbra Super Mario 3D World, men annars var stödet svagt. Det blev inget Metroid-spel till fansens stora förtret, och det utlovade Zelda-spelet Breath of the Wild blev istället en uppdelad historia mellan Wii U och uppföljaren Switch.

En Zelda-lansering mellan två plattformar gjordes förvisso redan med Twilight Princess som lanserades samtidigt för Gamecube och Wii, men i det fallet fick Gamecube betydligt bättre stöd från Nintendo själva. Det kunde gå månader utan att Nintendo släppte högprofilerade titlar, och när resten av branschen började överge Wii U till förmån för Playstation 4 och Xbox One blev de senare åren något av en spelmässig öken för Wii U-ägarna. I skrivande stund har det lanserats väl över 1300 spel till Playstation 4, nära dubbelt så mycket som de strax över 730 spel Wii U kan skryta med. Bristande kvantitet och svackor i lanseringsschemat innebär dock inte att Wii U saknade bra spel, tvärtom har Wii U en procentuellt bättre ratio vad det gäller kvalitativa spel.