Första valet: Sara eller Scott Ryder. Gänget på EA-kontoret i Stockholm har redan förberett noga utvalda sparfiler för dagens testslinga (lagom action, lite story), där varje givetvis finns i två versioner – en med huvudkaraktär av respektive kön. Jag slår till på Sara, vilket i standardversion visar sig innebära att en mörkhårig kvinna med blåa ögon vaknar upp på arken Hyperion. Traditionellt.
En rejäl karaktärsskapare utlovas dock, även om den inte hinns med för dagen. Allt från hud- och hårfärg till ansiktsdrag, tatueringar, behåring och annat ska kunna styras. Resultatet påverkar inte bara huvudpersonen Ryder, utan valen ligger även till grund för utseendet hos andra, besläktade, karaktärer i spelet.
Säg hej till Sara Ryder.
Ryder i allmänhet är en frisk fläkt på många sätt. Jag gillar omgående karaktären, både i kvinnlig och manlig form. Det bjuds på lagom dos humor och avslappnad syn på livet i allmänhet. Även röstskådespelarna fungerar. Jag hade svårt för både tråk-Shepard signerad Mark Meer och alltid arg-Shepard signerad Jennifer Hale, men här är det inget direkt som skaver. Lovande.
Snyggt blir det också. Senaste versionen av spelmotorn Frostbite får spänna musklerna ordentligt, inte bara när min Sara Ryder syns i närbild utan under hela spelsekvensen. Detaljnivån är hög och ljuseffekterna maffiga, precis som i tekniska kusinen Battlefield 1. Samtidigt är flytet utmärkt, där testdatorn med Geforce GTX 1080 under huven hostar upp ett jämnt bildflöde.
Med introduktionen avklarad sätter jag fötterna på marken. Svävande berg, lysande svampar och märkliga grottor ger vibbar av No Man's Sky – fast med faktiskt innehåll, då. Dags att sätta igång, att ta de första nervösa stegen in i en ny spelvärld. Jag vill att det här ska vara bra, samtidigt som jag inte riktigt vågar hoppas. Lite som när George Lucas började prata om nya Star Wars-filmer i mitten på 90-talet, och vi vet ju alla hur det gick.
Arga leken visade sig vara intergalaktisk.
Bakom nostalgins rosa skimmer vill jag nämligen bestämt hävda att första Mass Effect i det närmaste är perfekt. Efter en helg nedgrottad i ursprungstiteln från 2007 spricker dock bubblan (som den så ofta gör), och hjärnans mer rationella delar ser rätt många brister. Vissa av dessa blir smärtsamt tydliga i kontrast till Mass Effect: Andromeda, inte minst striderna och hur Shepard rör sig.
Även om trilogin utvecklades till Mass Effect 3 handlar det fortfarande om rätt påtaglig styltighet. Andromeda, däremot, bjuder redan från första eldstriden på dynamik och tempo, där speciellt jump jet-motorn på Ryders rygg snabbt blir en favorit. Invänjningsperioden är cirka 30 sekunder, efter det skuttar jag runt mellan stenar som det naturligaste i världen. Kombinerat med att motorn ger någon sekunds hovrande när Ryder siktar med sitt vapen i luften blir det ett grymt tillskott i rörelsemönstret.
