Cid, chocobos, moogles och potions. Få saker är bestående i Final Fantasys föränderliga världar men dessa finns kvar i XV, liksom modet att mitt i berättelsen bryta mönstret och ställa allting på ända. Jag kommer aldrig glömma hur world of balance blev till world of ruin i Final Fantasy VI, eller hur de linjära promenaderna i del XIII tog mig, och de som hade orkat stanna kvar, till öppna och bedövande vackra Gran Pulse.
Att bara finnas till i Final Fantasy XV är en upplevelse.
Final Fantasy XV har även det en scenförvandling. Första akten är den där fria, storslagna men ändå lekfulla bilresan jag berättade om i första delen av recensionen. Andra akten är mörkare, mer linjär och drar sig inte för att skruva till allting. Här blir det fokus på berättelsen och dagarna då du gick längs oändliga sandstränder, fiskade, red genom skogarna på chocobos, käkade burgare och pratade med Prompto, Iggy och Gladio om ingenting – och allting – känns långt borta.
Andra delen är inte perfekt och bitvis jäktig. Då ramberättelsen kring de fyra vännerna inte varit i centrum dittills är det svårt att omedelbart köpa den. Ändamålet helgar dock medlen och när allt är över kommer du känna dig berörd och skakad. Jag lovar.
Ensemblen runt de fyra musketörerna får sällan utrymmet de kräver.
Omkullkastande grepp är inte nya men alltid effektiva. Tack vare en fiffig lösning kan du också när som helst tidsresa tillbaka till den öppna världen, vilket du kommer vilja. Efter långt mer än trettio timmar hittar jag hemligheter och, vad viktigare är, jag vill fortfarande hitta dem. Motivationen är stark även efter finalen och några av de största hemligheterna finns ännu kvar därute. (Also: våga vägra walkthrough!)
Jag ska inte spoliera andra akten, men den första dröjer jag mig gärna kvar i, även bokstavligt talat. Final Fantasy XV har ett ekosystem som är lika annorlunda som självklart. Du samlar erfarenhetspoäng genom strider och slutförda uppdrag men du kan inte inkassera poängen om du inte slår läger eller tar in på hotell. Campar du kan dessutom Ignis laga statshöjande krubb (maten får det för övrigt att vattnas i munnen på en!) och om nätterna härjar starkare fiender på vägarna. Pauserna blir naturliga.
Promto fortsätter fota och varje kväll går vi igenom dagens filmrulle.
Olika campingplatser bjuder också på olika, helt frivilliga, miniuppdrag som ägnar sig med liv och lust åt Noct och trion som följer honom. Jag har kutat ikapp med Gladio i gryningen på en strand, rört om i Ignis frukostgryta medan vi småpratat och hängt med Prompto när han fotat spektakulära bestar. Många starka ögonblick är inte självklara att hitta vilket ökar på lustan att vilja se allt i världen; fiska med Noctis, hitta exotiska recept och tävla i chocoboracing. Stadspulsen är en del som dyker upp relativt långt in i berättelsen, vilket är ett modigt och väl genomfört beslut. När Iris guidar mig genom livliga Lestallum får jag Shenmue-vibbar. Det känns så levande.
Eftertänksam intensitet
Bortsett från duster i trånga utrymmen (vilket ibland är galet svåra att bortse från) är striderna en njutning. De är eftertänksamma och intensiva på samma gång och lyckas se spektakulära ut samtidigt som jag känner mig fullt delaktig – tidigare Final Fantasys har ofta varit antingen det ena eller andra. Jag skiftar mellan svärd, spjut, revolvrar och magi. Magisystemet framstår först som onödigt tillkrånglat men snart lär du dig att nyttja magiflaskorna för att utlösa eld- och isstormar. Jag teleporterar mig rakt in i fienden, upp i torn för taktisk överblick, startar kombos och häpnar över summons.
Striderna är mycket roligare än Youtubeklippen ger sken av.
Det är förbluffande hur sinnrika striderna är och hur många strategier som ryms i något som har så få knappar. Och, det ska sägas, även om det blir trassligare i dungeons är dessa trots allt ännu en stämningsfull höjdpunkt i spelet – en av oerhört många.
Det hände sig, mitt under brinnande recensionsspelande, att jag investerade i en 4K-tv och en Playstation 4 Pro. Förutom att göra mig till en lyckligare människa gör PS4 Pro, tillsammans med en kompatibel tv, Final Fantasy XV till ett bättre spel. Värmen som HDR-teknologin förstärker färgerna med är oemotståndlig. Solen känns som ett varmt klot med verkliga strålar snarare än som en blek platta.
Mina screens är från "gamla" PS4:n, men det är vackert ändå.
Att spela i 4K skulle jag emellertid inte rekommendera utan jag väljer 1080p för maximalt flyt, vilket är värt mer under de snabba bataljerna och de långa sträckorna du avverkar i bilen. Men även utan tv och konsol av 2016 års snitt är Final Fantasy XV en upplevelse utöver det vanliga; taktiskt och intensivt; episkt och intimt; ogripbart och mänskligt. Det har tydliga brister och sprickor, som nog är omöjliga att undkomma efter tio års utveckling, men det är så mycket bättre än vad jag nånsin vågat hoppas på.
