Ända sedan jag först hörde talas om Civilization i ett nummer av gamla insomnade C64- och Amiga-blaskan Datormagazin har jag varit fast i dess förföriska grepp. När jag läste om spelet vägrade jag tro att man kunde göra allt det som utlovades. Inte kunde ett spel fånga historiens vingslag på det där viset?

Redan som ung tönt var jag skeptisk. När jag väl skaffade spelet till min hypermoderna DOS-maskin visade det sig vara allt jag hoppats och mer därtill. Det händer inte ofta.

Sedan dess har jag spelat allt Civilization-relaterat. Till och med sidospår som Call to Power och de bärbara Revolution-spelen. Det går inte riktigt att få nog, av någon anledning. Förmodligen för att Civilization är värre än dödsknark. När man väl fått upp smaken för det finns alltid suget där för en omgång till. Bara en liten. Jag slutar imorgon.

Just därför var det direkt smärtsamt att i all hast fösas in i ett rum på Gamescom för att snabbtesta kommande Civilization VI i vad som kändes som två minuter. Det är svårt att inte likna detta vid en langare som erbjuder ett lite gratisprov för att sedan ha en i sitt våld.

Pete Murray från #Firaxis är där och förklarar hur de tänkt med den sjätte delen i den långlivade serien. För den som minns releasen av förra spelet är nog den första frågan om vi kommer få vänta på ett par expansioner innan spelet når sin fulla potential. Enligt Murray kommer vi dock att få alla de inslag som vi vant oss från femman, inklusive expansionerna, direkt vid release. Det borde vara en självklarhet, men i dagens spelklimat är det faktiskt ett glädjebesked om ett spel är komplett vid release.

Vi sitter otåligt och lyssnar på vilka nya ledare och civilisationer de inkluderat. Jag hajar till när det nämns att tysk-romerska riket (Holy roman empire) kommer att representeras av rödskäggige Fredrik Barbarossa. Han kommer få diverse militära bonusar, en specialenhet i form av en ubåt, och specialbyggnaden är hansan. Hur det nu går till. En helt ny civilisation för serien är dock skyterna, med drottning Tomyris i spetsen. De här gamla hästnomaderna har så klart en hästridande bågskytt, och deras specialbyggnad är en så kallad kurgan, stora begravningsmonument. Skyterna är bra för de som tidigt vill dominera militärt, då de för varje producerad hästbågskytt får två enheter.

Nu kliar det dock rejält i fingrarna. Sluta babbla om gamla utdöda civilisationer och låt mig spela, för helvete! Okej, förlåt. Jag är lugn nu. Lugn och fin.

”Då är det väl dags att ni får…”, börjar Murray. Men han behöver inte avsluta meningen för vi har redan rusat in i det angränsande rummet där datorer med Civilization VI står redo. Det är relativt sent på dagen och utvecklarna i rummet är märkbart slitna. Förmodligen framstår vi som jobbiga, sockerstinna barn i en godisbutik i deras ögon.

Jag väljer att spela som Egypten, en gammal trotjänare i Civ-sammanhang. De får en bonus för att bygga nära floder, så jag slår upp min stad i en dal mellan några snöbeklädda berg, längs med en flod. Det finns boskap i närheten, och lite skog för produktion. Så långt är allt bekant. Faktum är att allt är bekant, förutom vissa visuella ändringar.

Grafiken har blivit lite yvigare.

Estetiken är mer överdriven. Enheter är stora, och deras rörelser är yviga. Närmast parodiska bitvis. Det här gör spelet tydligare, men det förtar kanske lite av de där historiska vingslagen jag nämnde i början.

Det bästa med den nya estetiken är hur lätt det är att se vilka byggnader man har i en stad. Det är lättare än någonsin att se inte bara vad man själv byggt, utan även motståndare. Det nya distriktssystemet gör det också enklare att anpassa sin strategi. Dels genom att fokusera städer – militärdistrikt där du vill pumpa ut enheter och heliga platser där du vill sprida religion, och så vidare. Men det gör det också lättare att fokusera sina anfall på fiendestäder som är mest strategiskt viktiga, eftersom det helt enkelt syns tydligare.

För övrigt är religion nu ett sätt att vinna spelet, för första gången i serien. Exakt hur man tar över världen med religion förstår jag inte, men om man kan göra det med kultur så kan man väl göra det med religion – antar jag.

Jag hinner dock inte med att varken vinna eller förlora. Jag stöter på lite barbarer och ger dem på nöten, och precis när jag råkar på en annan civilisation, Kina, är tiden slut. Det känns som sagt som om jag knappt hunnit börja. Alla vet att den första timmen eller två av ett Civ-spel är i princip likadan oavsett vilken del i serien man spelar – så det är svårt att dra några växlar på hur annorlunda sexan kommer kännas gentemot föregångarna.

Bygg på rätt plats för att kamma in bonusar.

Av det jag testat är allting, av förklarliga skäl, väldigt bekant. Nästan, i alla fall. Redan från början är det mer intrikata bonussystemet uppenbart. Vissa distrikt får bonusar av att byggas bredvid vissa resurser, eller viss terräng, och byggnader antingen bör eller får inte byggas bredvid varandra. Det finns en till synes ganska komplex kedja av bonusar att utnyttja – och förmodligen kommer det att vara nödvändigt för att nå framgång. Att besegra barbarer känns också som att det fått mer mening, då det hjälper till att främja ens militära forskning tidigt i spelet. Jag kunde alltså ana korn av större förändringar som lär få betydelse längre in i spelet.

Jag önskar att jag fått hoppa in i ett scenario längre in i en spelomgång, men det var icke tillåtet. Bara en liten fix, för att sedan bli utkastad i kylan för den långa väntan på oktober-releasen. Sid Meier har mycket att stå till svars för.