Zelda-kassetten till mitt kommunalgrå Nintendo var magisk. Jag kunde inte förstå hur den enorma världen kunde rymmas inuti den. Andra spel, som Super Mario och Duck Hunt, var mer lättbegripliga. Banorna hade en tydlig början och ett slut eller utspelade sig på endast en skärm. Hyrule kändes oändligt och nästan omöjligt att ta sig an.

Min mor började dokumentera vårt äventyr genom att rita en karta och till slut bestod den av flera ihoptejpade A4-ark. Slott efter slott besegrades och efter månader av spelande hade vi faktiskt upptäckt allt, varenda liten hjärtbit upphittad. Några år senare släpptes A Link to the Past till Super Nintendo och jag kunde inte förstå hur den japanska lådan kunde måla upp något så vackert. Regnet är en sådan grej folk fortfarande pratar om.

Jorå, det har hänt lite grejer på 30 år

Någon gång under de efterföljande åren tappade jag kontakten med Link. Datorer lockade mer än konsoler. Mina kusiner försökte övertala mig att Ocarina of Time såg helt fantastiskt ut men i jämförelse med Unreal och Half-Life på pc var de kantiga polygonerna med sjabbiga texturer gräsliga. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att återvända på Nintendo Wii och Twilight Princess men hade svårt att hitta magin i ett Zelda som nu bredde ut sig i tre dimensioner.

När jag 30 år efter släppet av A Legend of Zelda satte mig tillrätta i stolen inför en halvtimme med Breath of the Wild var jag förväntansfull. Jag hade ännu hunnit se de nya och första riktiga gameplay-sekvenserna från spelet, bara glada tillrop på sociala medier om hur fantastiskt det verkade. Det dröjde inte länge förrän jag började tvivla på folks omdömen.

Klättring kommer att vara en stor del av Breath of the Wild

Till en början var jag begränsad till ett litet område för att testa de olika mekanikerna som introduceras i och med Breath of the Wild. Som att laga mat och byta kläder, klättra i träd och sätta eld på gräset. Olika ingredienser skapar olika rätter, som stärker dig på olika sätt eller bara fyller i ett par förlorade hjärtan. Jag får också veta att kallare områden i spelvärlden kräver bättre och tjockare kläder. Jag gissar helt vilt här och tror att djurhudar från jakt kommer att ha en betydande roll.

För någon som uteslutande skedmatats med Nintendo-spel de senaste tre decennierna förstår jag att det är här spännande grejer, snudd på revolutionerande. Sanningen är ju dock att så många andra, särskilt de senaste tio åren, lyckats bryta ner beståndsdelarna som gjort Zelda-spelen så fantastiska och byggt vidare på dem.

Nintendo, och kanske främst Shigeru Miyamoto, är mästare på att introducera nya spelmekaniker, låta spelarna långsamt vänja sig vid dem för att till slut sätta kunskaperna på prov. Zelda-slotten är utmärkta exempel på detta då de nufunna prylarna oftast är kritiska för att klara av bossen i kammaren längst in. Samtidigt kan utrustningen låta dig nå nya platser i den öppna spelvärlden, i områden du upptäckt för massor för speltimmar sedan?

Upptäckarlusta!

Känns beskrivningen igen? Den kan appliceras på spel såsom Darksiders, nya Tomb Raider och inte minst Rocksteadys Batman-serie. Titlar som kokat ner Zelda-essensen och krängt på den en betydligt modernare stass. Bra design och cellshading kan inte gömma faktumet att Breath of the Wild ser gammalt ut på Nintedo Wii U. Nu är inte jag den som med bestämdhet hävdar att spel måste sporta den allra senaste grafiken och vara sprängfyllt med innovationer. Den lilla skogsgläntan jag fick springa runt i, och den ruin som är en av de allra första platserna du besöker i spelet, är med största sannolikhet heller inget tvärsnitt av hela spelet.

Samtidigt händer det något när jag kliver ut på en klippkant och ser hela landskapet breda ut sig. Långt där borta ser jag vulkaner och mörka slott som sporrar samma sorts äventyrslusta som den kantiga värld som väntade mig utanför den där allra första grottan. Jag vet bara inte om mina barndomsminnen av Zelda alltid kommer att trumfa nya upplevelser.