#Enter the Gungeon är svårt. Riktigt svårt. Du kommer dö ofta och förbanna både det ena och det andra, inte minst i bosstriderna. För de som håller ut och tar sig igenom de otaliga dödsfallen finns här dock en rolig spelupplevelse som är värd mödan.

Spelet är ett roguelite, vilket innebär att du får börja om varje gång du dör. Jämfört med den snarlika roguelike-genren så är de framsteg du gör permanenta och följer med dig över spelomgångarna. Målet med spelet är att ta sig igenom nivåerna för att till sist döda slutbossen, något som är betydligt svårare än det låter.

Vapen!!!

Att komma till denna till denna slutboss tar ungefär en timme, men det är inte något du kommer göra på ditt första försök. Inte heller på ditt tionde eller femtionde försök. Enter the Gungeon håller fast vid det som roguelite-genren oftast förknippas med, nämligen svårigheten.

Svårighetsgraden är som mest tydlig i bosstriderna, där spelet nästan övergår till en annan genre och kan i vissa lägen mest liknas vid ett shoot ‘em up, då skärmen fullkomligt fylls av projektiler av olika slag som du måste akta dig för. Här kommer en av spelets egna mekaniker in, nämligen möjligheten att rulla och därmed ducka fiendernas skott. Att bemästra denna mekanik är vitalt för att ha någon som helst chans att överleva.

För att lyckas med det krävs perfekt timing, då fönstret för att ducka är väldigt litet. När det funkar så funkar det väldigt bra, och känslan när du kommer in i ett flyt där du duckar fiendernas skott till höger och vänster samtidigt som du dödar dem är oslagbar. Ibland känns systemet dock lite godtyckligt och det händer att du blir träffad av skott som du tycker att du borde undvikit.

Lugn, bara att rulla

Tyvärr motarbetas flytet som byggs upp av att du måste ladda om manuellt när skotten tar slut. Istället för att fungera som ett extra taktiskt element blir det för det mesta istället ett irritationsmoment. Anledningen till att det inte fungerar så bra är att det lätt, mellan fiender, projektiler och diverse fällor, blir för mycket att hålla reda på i striderna och man tappar bort sig, vilket ofta leder till en säker död.

Enter the Gungeon påminner rent spelmässigt om liknande titlar såsom #Crypt of the Necrodancer. Precis som i det spelet börjar du i ett hubbområde där du får välja bland ett antal olika karaktärer. Totalt finns det fyra stycken, alla med sina egna förmågor och vapen. Här finns även en butik där du permanent kan låsa upp föremål och vapen med valuta som fås genom att döda bossar.

Just vapen är som tidigare nämnt en av huvudingredienserna i spelet då allt från ban- till boss- och fiendedesign kretsar kring detta. Som spelare finns det hundratals olika gevär, pistoler och allt däremellan att hitta, något som utvecklarna lyckats göra roligt då de vapen du hittar endast kommer med korta kryptiska beskrivningar och man blir lätt ivrig att testa dem på närmaste fiende.

Själva skjutandet i sig är tyvärr oinspirerat och aldrig speciellt kul, trots den kreativa vapendesignen. Det här är lite av en besvikelse för ett spel som kretsar kring just vapen. Vad det beror på mer exakt är svårt att sätta fingret på, men skjutandet känns aldrig helt “rätt”.

I mörkret kan ingen höra dig fnittra över vapnen

De som är på den mottagande änden av gevärspipan är fiender som består av exempelvis vandrande hylsor, som förövrigt även de bär vapen, och självmordsbenägna handgranater. Även bossdesignen är helt i linje med spelets i övrigt ganska komiska framtoning, med ordvitsklingande namn såsom Gatling Gull och Gorgun, där den förstnämnda är en stor mås med bar överkropp och ett maskingevär.

Allt som allt är Enter the Gungeon en högst kompetent roguelite-shooter, med flera egna idéer som får det att stå ut från mängden. Vissa idéer funkar bra, medan andra endast bidrar med irritation, men det är inget som hindrar spelet från att vara underhållande och fans av genren lär inte bli besvikna.