”Efter runt 55 timmar är jag inne på 200 plus omgångar.”
Creative Assembly-mannen som jag träffar på ett event, mitt under mitt pågående Warhammer-recensionsmaraton, bara skakar på huvudet och tittar på sin kollega.
”Wow.”
Jag kan inte avgöra om han är imponerad över min enträgenhet eller om han tycker att jag gjort något allvarligt fel. Har jag brutit någon underförstådd recensionskodex? Borde jag ha klämt ur mig fyra fullvärdiga texter redan, en för varje spelbar fraktion i testskoden? Borde jag ha kommit längre på den tiden? Typ… vunnit den stora kampanjen?
”Dvärgarna är allierade med vampyrerna också!” slänger jag ur mig.
”That shouldn’t happen, really,” Creative Assembly-mannen ser lite blek ut.
Jag försöker rädda situationen: ”Jag testade faktiskt att spela som greenskins, dvärgar och vampyrer också! Men fastnade för Imperiet. Man måste ju börja någonstans..?”
Slagen är frenetiska och bildsköna.
Ja, man måste börja någonstans. I Total War: Warhammer innebär det för mig två övergripande saker: Jag måste ta till mig flera, stora gameplaymässiga element som är helt olika något annat som jag tidigare sett i serien. Sedan måste jag förlika mig med att jag inte vet ett skvatt om vad bepansrade riddare på demigryphs, en sorts gripar som inte kan flyga, kan åstadkomma. Eller vad en wargheist är och varför steam tanks är så himla bra mot typ allt och alla. Eller varför den här Karl Franz, en sån där preussisk, stifft disciplinerad typ inte alls verkar gilla den bleke Mannfred von Carstein, bara för att han väcker odöda och skickar dem på erövringståg.
Eller varför orcer rider på grisar och skriker ”waaagh!”
Jag vet faktiskt inte vad som var mest överväldigande när jag drog igång vad som ska bli det första spelet i en trilogi. Min totala okunskap om Warhammers intrikat utstuderade värld eller det faktum att jag som inbiten Total War-spelare sedan 16 år tillbaka inte bara kunde hoppa in i leken och börja söndra och härska urskiljningslöst. Och kanske är det därför jag har blivit helt besatt. Besatt av att bemästra det nya magisystemet, förstå vilka de olika kombatanterna i det här universumet är, vad som driver dem. Och av att bara spela en omgång till, trots att klockan passerat midnatt.
Greenskins är kanske den roligaste rasen.
Om man skapar ett custom-slag i spelet och pitchar en hängiven Total War-spelare mot en lika dedikerad Warhammer-fantast, kommer Total War-spelaren att krossa allt motstånd på mindre än fem minuter. Men Warhammer-spelaren kommer potentiellt att ha det lite trevligare. Ty denne kommer att nicka igenkännande, humma lite för sig själv, känna och klämma på alla bekanta karaktärer. Alliansen mellan tabletop och figurstrider på ena sidan och real- samt turordningsbaserad pc-strategi på den andra, är något av en explosiv kulturkrock.
En fråga som jag omöjligen kan besvara, är om Warhammer-spelaren lite analt kommer att sitta och sura över eventuella felaktigheter och friheter som Creative Assembly har tagit sig med licensen. Jag har inte koll på om greenskins enhetsuppsättning eller empires anfallsformationer innehåller brister som kommer få Warhammer-MÖP:ar att gubbsucka missbelåtet.
