Efter att ha beskrivits som den moderna återfödelsen av Nintendo-klassikerna och en omedelbar fan favorite var min nostalgicortex inställd på en rejäl dopaminkick. Och i denna pixelpittoreska bondgårdssimulator hittar jag ett tillfredsställande djup av saker att göra, människor att bekantas med och mysterier att undersöka.
Spelet börjar med min döende farfar som med ett sista andetag sträcker mig ett brev. Men nej, öppna det inte nu! Först när den hårda verklighetens ofrånkomliga vardagstristess står bankandes vid din dörr kan du öppna det, säger han och sluter sina ögon.
Långt ifrån en kontorskub
Ett tiotal år senare, sittande i en av hundratals andra anonyma kontorskuber plockar jag fram farfars gamla brev. Det visar sig vara en äganderätt till den gamla bondgården Tickleberry Farm belägen i Stardew Valley. En bussresa och en guidad tur senare uppenbaras trädgården som gud glömde.
Utrustad med diverse verktyg men med lite till ingen förkunskap av bondelivet börjar jag hacka och hugga för glatta livet tills min utmattningsmätare vibrerar mig i riktning mot sängen. Och så fortsätter det.
Stardew Valley förändrar inte mycket från sina föregångare i att låta spelaren fritt vandra omkring och utforska spelvärlden. Fiska från kajen, traska runt i Pelican Town eller besök museet. Minimalt med tid läggs på att förklara vad och hur saker ska göras. Istället pekar spelets quests mig i en vag riktning: ”Så tio rotfrukter” eller ”Hälsa på 28 personer”. Spelskaparen ConcernedApe lyckas på så vis fånga upp något oerhört unikt i spel, nämligen rofylldhet.
Ernst roterar i sin grav
Det betyder däremot inte att det är brist på saker att göra. Tickeberry Farm är ett pågående projekt. För när jag tröttnar på lantislevernet plockar jag på mig ett uppdrag i det lokala gillet och ger mig ner i den gamla övergivnagruvan för att spöa monster. Till och med när jag tror att det inte finns något mer att göra, så vipps, snubblar jag över ett nytt mysterium. För vad är det egentligen som gömmer sig i den övervuxna bygdegården?
En av spelets största överraskningar är dess rollspelsinslag. Det är förvånansvärt tacksamt att lära känna Pelican Towns stereotypa och på samma gång dynamiska invånare genom att överösa dem med dagliga gåvor. För under sportkillens tuffhet och emo-grabbens lugg hittar jag en mänsklighet som inte ens en erfaren motion capture-skådespelare kommer i närheten av.
Och det är till stor del tack vare att karaktärerna inte kommer till liv genom textväggsmonologer, utan snarare vardagliga möten. Korta samtal som byggs på under loppet av en längre tid och bildar en personlighet. Ta till exempel Penny. Hon skulle snabbt kunna avfärdas som stadens sweetheart. Men under spelets gång, desto närmare jag kommer henne, visar det sig att hon kämpar med en våldsam och grovt alkoholiserad mor.
Ibland byts räfsa mot svärd
Den enda jag saknar i spelet är en svårighetsgrad. För olikt en verklig bondes ångestladdade vardag med sjunkande råvarupriser och grönsakssjukdomar, presenterar spelet aldrig någon riktig risk att allt ditt hårda arbete kan försvinna. Min största utmaning hittills har varit att försöka hinna med allt då bara mitt första år tog mellan 20–30 timmar.
Nu förespråkar jag visserligen inte en plötslig atombomb. Men i den guldera av spelmasochism vi befinner oss i tror jag att permadöd eller ett dagligt måltidskrav skulle vara välkomna tillägg.
Stardew Valley är en återblick till en klassisk rollspelsgenre som håller sitt utgångsdatum stånget genom att fånga upp såväl nostalgiker som nya spelare. Fortsätter spelet uppdateras är det inte omöjligt att det en dag kommer nå spelvärldens k-märkning.
