Ratchet & Clank är krumelurpillret vi alla väntat på – och som Insomniac hittills vägrat svälja. Studion har ju knappast gjort en hemlighet av att de desperat velat göra en Naughty Dog. Det vill säga: lämna Pixarcharmen bakom sig för att göra något så kallat vuxet. (Gällande spel har mognad lustigt nog nästan alltid varit synonymt med muskliga män och deras mustiga vapen.) Ömsom har utfallet varit stabilt (Resistance), ömsom har det varit en hög med skit (Fuse).
För att göra en lång historia kort: trots flera försök har Insomniac aldrig lyckats göra sitt Uncharted. Faktum är att de inte ens varit nära trippel-A-himlen med sina B-spår.
Varför ska Insomniac söka när de redan funnit sin kruka med guld?
Den goda nyheten är att studion inte är i behov av ett sådant spel, ty de har ju redan hittat sina gossar med guldbyxor. Den dåliga nyheten är att långörade Ratchet och plåtkompisen Clank dragits i smutsen på senare år i form av oputsad co-op och ett bra men löjligt kort äventyr. "Nya" Ratchet & Clank innehåller däremot inga aparta inslag och är precis sådan perfekt mix av storslagenhet och dråplighet vi kommit att vänta oss av serien. Så är det också en nyversion av det fjorton år gamla originalet.
Sagan om lombaxens återkomst
Jag skulle förstås hellre sett en tronarvinge till mästerverket A Crack in Time men i väntan på en sådan är Ratchet & Clank ett fenomenalt substitut. Det är mer än en simpel HD-port, som marknaden svämmer över av. Visserligen känns de flesta banprofilerna och planeterna igen men de har i gengäld kryddats med fräscha mellansekvenser och en nyskriven story (som är baserad på filmen som är baserad på spelet) som mer än någonsin får Ratchet att kännas som att spela en animerad film av yttersta världsklass.
Liten robot med stora problem.
Du kommer känna dig hemma på Novalis söndersprängda slagfält, precis som i Rilgars rafflande svävbräderacing och dess absurt tuffa kloakbana. Du kommer ana vändpunkterna i berättelsen, men kommer också överrumplas av nytillskott. I luftrummet ovanför Metropolis utspelar sig en kamp mellan Ratchets skepp och ett myller av Dreks hejdukar, där du bokstavligt talat tvingas dammsuga upp fienderna på marken och avlossa dem mot moderskeppet. När Clank rymmer från fabriken följs han hack i häl av nya storskurken Victor von Ion, spelad av Sylvester Stallone.
Insomniac är spelvärldens svar på Pixar.
Samtidigt skär sig aldrig det gamla med det nya då seriens klassiska bitar har trimmats, ibland till oigenkännlighet. Tåget i Metropolis är exempelvis långt mer bombastiskt än det stelbenta partiet vi såg 2002.
Om världarna och ensemblen är brödet så är kaoset och vapnen smöret. Inget Ratchet vore förstås komplett utan Mr. Zurkon eller sheepinatorn och en betydande del av arsenalen känns igen från både originalet och senare bravader. Fast i likhet med berättelsen finns nya bekantskaper. Proton drum avlossar en boll som pulserar ut rosa energi vilket är ett riktigt gift mot stora, orörliga bestar medan Pixelizer gör vad den låter som: förvandlar fienden till en hög med pixlar som vore den från 1985. Alla vapen kan förstås levlas till löjligt kraftfulla kanoner, men jag hade önskat fler nytillskott.
Tips från coachen: spela på den tuffaste svårighetsgraden.
Ratchet & Clank är en uppvisning från ett Insomniac i toppform: in absurdum polerade mellansekvenser, med en fantastisk ensemble samt action och arsenal som gång efter en annan får min teve att explodera i en kakafoni av eld, muttrar, slem, fårskallar och discokulor. Det är ett actionäventyr som aldrig tummar på glädjen, vare sig den spelmekaniska eller berättarmässiga.
Om Insomniac någonsin får idén att "mogna" igen är det jag som sätter mig på första, bästa plan till L.A.-land, kräver möte med studions kostymtoppar och tillsammans ska vi mässa: "Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur". Därefter lämnar jag dem ifred så att de kan diskutera undertitlar långt under bältet.
