Att det är insidan som räknas är faktiskt inte bara något som snälla mammor säger till sina fula barn. Det finns mycket visdom i den klassiska frasen, som skvallrar om att substans och djup i det långa loppet är viktigare än ett välsvarvat yttre.

Redan när #Coldwood Interactives Martin Sahlin med lika delar nervositet och passion presenterade #Unravel under förra årets E3-mässa fick det charmiga spelet snabbt uppmärksamhet för just sin läckra yta. Spelet utspelar sig i Norrland och är rent estetiskt en utomordentlig ambassadör för vårt lands nordliga regioner. Vacker folkmusik, skimrande höstlandskap, istäckta sjöar och porlande bäckar frälser ögon och öron med gudomlig visuell presentation. Att spelet är vrålsnyggt innebär förstås inte att det per automatik saknar substans. Däremot finns det vissa problem knutna till estetiken.

Huvudpersonen Yarny kämpar sig igenom alla årstiderna.

Under den snygga fasaden puttrar ett pusselspel med enklare plattformsmoment. Huvudpersonen Yarny är en liten garnfigur som ränner runt i naturen för att leta minnen och läka emotionella band med kärlek och längtan som ledord. Rent konkret gäller det att använda Yarnys garn för att ta sig fram i miljöerna och övervinna faror som arga gnagare, fåglar och fiskar. Till exempel genom att konstruera provisoriska broar, katapulter och lianer.

[center]Norrländskt guld[/center]

Vilket kan vara enklare sagt än gjort. Detaljrikedomen som gör upplevelsen ack så läcker, och dessutom rymmer subtila detaljer om den övergripande handlingen, blir ibland lite för rörig ur ett spelmekaniskt perspektiv. Vilka grenar agerar osynliga väggar och vilka kan jag klättra på? Vilka objekt går det att förflytta och vad är det jag egentligen förväntas göra i det disiga träsket med de norrländska djävulsmyggorna? Jag hinner köra fast och bli duktigt irriterad ett par gånger innan jag hunnit bekanta mig med spelets logik. Därefter blir det bättre, trots att det fortsätter att irritera emellanåt.

Unravel tar det här med flugfiske till helt nya nivåer.

Det är också en smula trist att några av garnmanövrarna används gång på gång. Att bygga en garnbro och sedan knuffa ett föremål över den är exempelvis så vanligt förekommande att det till slut blir en syssla som måste utföras snarare än ett roligt spelmoment. Lyckligtvis finns det ett par tankenötter på andra sidan spektrumet, som väger upp och låter hjärncellerna arbeta på precis rätt sätt.

Bortom vackra norrländska landskap finns det också sorg och vemod.

Under min resa tillsammans med Yarny hinner jag bli imponerad, frustrerad, hänförd och konfunderad. Jag tänker flera gånger på de gamla visdomsorden om insidans betydelse, och konstaterar att spelet hade mått bättre om mer krut bränts på pusseldesign och funktionell yta och mindre på ett bländande yttre.

I samma veva fastslår jag dock att det ju faktiskt är estetiken som bidrar till Unravels alldeles egna identitet – till en atmosfär som många gånger är närmast magisk. Ur det perspektivet är det svårt att kritisera designen alltför hårt. I slutändan är Unravel trots sina brister ett fascinerande, mysigt och bitvis gripande verk, väl värt att uppleva.