Jag går in i finalen med en känsla av lättnad. Telltales Game of Thrones-resa har varit skakig. Vad som borde ha varit en himmelsk förening har sällan levt upp till vare sig Telltales berättarglöd eller R.R. Martins cyniska fantasydrama. Inte sällan har jag spelat med plikt snarare än lust. Ofta har det varit bra, sällan mer än så.

Ungefär som stora delar av den femte tevesäsongen, med andra ord.

Men visst har det glimrat till. Visst har vi tvingats till brutala beslut, träffat fascinerande människor och drabbats av deras vedermödor. Den milda besvikelsen som genomsyrat allt får en kanske att vilja doppa penseln i den svartaste av kulörer, men då går man samtidigt miste om alla skalor i grått.

Stor i orden och, jo, ganska stor på jorden också.

Faktum är att sista kapitlet, The Ice Dragon, inte bara glimtar till utan stundom exploderar. Som bekant har saker drivits till sin spets i familjen Forresters hemvist. En armé ledda av huset Whitehill och sanktionerad av Boltons (i synnerhet Ramsay) står i farstun och stampar. Det här är inte kampen om järntronen, utan slaget om järnträden.

Inte ens en obotlig optimist som jag själv kan undgå tanken: nu faller allt. Vilket val jag än gör får magen att göra ont. Flera gånger beslutar jag en sak för att sekunden senare känna en kal kåre längs hela ryggraden. Jag slår fast att jag är en idiot. Det vill säga, tills jag inser att de andra valen är minst lika dumdristiga. Telltale anspelar på människans mest ondskefulla drag. Ett ögonblick som fäster sig på näthinnan är när Ludd Whitehill tvingar en jag älskar att göra något avskyvärt mot en annan jag älskar.

Starka och svaga finaler

Hade jag varit Telltale skulle jag ha knutit ihop de andra säckarna i förra avsnittet och låtit allt kretsa kring det här slaget. För det har allt. Drama, död, misär, hämndbegär och ibland en liten gnutta hopp. Trots att vi (till en dels förtret) gång på gång risar Telltalemotorn tvingas jag tillstå att man ibland lyckas göra mycket med enkla medel. Ibland, som sagt. Bitvis grusas starka ögonblick när det rycker och ryker om motorn. Vi ska kunna kräva mer än så.

Inte en lugn stund. Inte en minut utan tragedier.

Dessutom hade jag hoppats på – om än inte trott – på en mer tillfredsställande final för Gared. Den forne väpnarens historia har egentligen sedan sin linda varit på väg mot ingenting. Eller åtminstone inte något som fått en att höja på ögonbrynen. När han nu når sitt mål översköljs vi av en märklig soppa bestående av blodsmagi, isbjörnar och en slags levande zombier. Få saker förklaras, färre bryr jag mig om och allt som återstår är ett enda rungande… jaha.

Miras final, däremot, är stark. Hon liksom övriga har haft en skakig resa men tillräckligt ofta har jag fascinerats av hennes ränksmideri bland politiker och kungligheter. För mig är detta kärnan av Game of Thrones. Ett välsmort munläder kan vara minst lika vasst som en klinga av valyriskt stål.

Jag har tyckt om att forma Mira, men inget hade kunnat förbereda mig på hennes sista resa. Jag agerar som ett praktsvin; slänger en vän framför bussen, offrar en annan för att rädda mitt eget skinn. I den här världen vinner ju alltid cynikern över optimisten.

Mira håller huvudet högt. Tja, åtminstone min Mira i alla fall.

Samtidigt vandrar jag och Mira mot slutet med ryggen rak. Vi har inte gjort allt detta för att vi ville vara bottenskrapet av mänskligheten. Vi ville ju bara rädda våra älskade. Kosta vad det kosta ville.

Flera lösa trådar lämnas dock hängande och inte ens slaget om Ironrath slutar med sådan tillfredsställelse jag hoppades på. Dessutom faller Telltale ofta ner i plagiatfällan. Saker de gör har böckerna och teveserien inte sällan gjort – och ständigt med bättre resultat. Å andra sidan är höjdpunkterna svårslagna och sättet Telltale tacklade femte kapitlets sista gruvliga beslut stöpte om stora delar av finalen. Målet må ha blivit ungefär detsamma men jag applåderar ambitionerna.

Därför lämnar jag Game of Thrones med en känsla av lättnad, men också med en gryende förhoppning om en ljus framtid. Eller okej: snarare blodig och mörk, förstås.