Lara Croft är värd mer än att hamna i en konsolpolitisk skitstorm. Ändå var det där historien om Rise of the Tomb Raider tog sin början. Microsofts vaga uttalanden om tidsexklusiviteten fick en hel spelvärld (eller åtminstone en del Playstation- och pc-folk) att sätta fyr på facklor och resa sina högafflar.

Idag har stormen bedarrat. Nu vet vi att uppföljaren till den lyckade Tomb Raider-omstarten kommer att vara en exklusiv Xbox-begivenhet under julhandeln 2015. Vi vet också att spelet släpps till pc och PS4 under nästa år. Idag lär vi oss ytterligare en sak: Rise of the Tomb Raider är Lara Crofts bästa äventyr någonsin.

Lara Croft och de omöjliga oddsen. Del 528.

Detta är dock inte fullt så tunga ord man kan tro. Core- och senare Crystal Dynamics-serien har aldrig varit klanderfri. Rebooten var som helhet betraktat ett enormt bra äventyr men drogs med såväl trötta actionpartier och diskrepansen mellan människan Lara och mördarmaskinen Croft. Inte heller himlen över de sibiriska fjälltopparna är utan ett par mörka snömoln, men skenet av den glittrande soluppgången och alla dess löften förpassar dem raskt till utkanten av ens medvetande.

Fröken Laras känsla för snö

Ett år har gått sedan skeendena i Djävulens hav. Lara som slogs sönder och samman på den fiktiva ön Yamatai är idag lika trasig i själen. Om inte mer. Hon har blivit besatt av att hitta sanningen bakom världshistoriens mest mytomspunna legender. En av dem, den om staden Kitezh och löftet om evigt liv, tar henne hela vägen till vad som känns som världens ände. Jag kan inte tänka mig en bättre förutsättning för att sätta äventyrshjärtan i brand.

I förra spelet föddes hon på nytt, men det är nu Lara blir den hon är menad att vara.

Det slår mig hur lite som hänt rent spelmekaniskt. Liksom då bestiger jag knöliga bergväggar med mina ishackor, tassar tyst genom militärbaser, avlossar pilar mot vargflockar och kastas mellan mer fokuserade actionområden och eftertänksam openworld. Samtidigt är Rise för Tomb Raider vad Uncharted 2 var för Nathan Drakes första äventyr: tillspetsat och bättre på alla plan.

Det är förstås omöjligt att inte jämföra de två popcornserierna med varandra, ty Crystal Dynamics tycks ju ha stakat ut samma snötäckta väg för sin hjältinna. Klivet från söderhavsön till Sibirien skänker äventyret en ny dimension. Jag kan riktigt känna hur kylan slår genom märg och ben när Lara, efter att ha överlevt en lavin storlek episk, pulsar genom snötäcket för att bygga läger för natten.