Jag får väl erkänna att det tog emot till en början. Det är inte det att grafiken är primitiv som gjorde mig tveksam, det har jag inga problem med, men att estetiken är rätt ful dessutom gjorde att jag fann väldigt lite på det rent ytliga planet som drog in mig. När spelet sedan inleds med en serie putslustiga skämt och väldigt tradiga pussel i avskalade korridorer så var jag beredd att avfärda #Undertale som årets mest överskattade spel.
Det må se ut som ett klassiskt rollspel, men det är mer än så.
Sedan händer något. Nästan obemärkt vänder Undertale upp och ner på mina förväntningar på genren, ställer allting på ända och smyger in helt nya perspektiv till den till en början så överfamiljära känslan. Och helt plötsligt sitter jag där och instämmer i den unisona hyllningskören till detta unika, känsliga och intelligenta lilla rollspel.
Jordnära
#Toby Fox heter mannen bakom den fula ankunge som är Undertale. Inspirationen kommer från gamla SNES-spelet #Earthbound, men likheterna består mest i den enkla grafiken och lite truliga humorn – och att de skojar med JRPG-genrens konventioner. Men Undertale är i slutänden något helt eget. Ett spel som, trots sina absurda inslag, sina märkliga monsterkreationer och absurdistiska dialog, med tiden framstår som mer jordnära än det mesta genren har att erbjuda.
Vad som till en början framstår som en serie lustiga möten med lustiga karaktärer växer allt mer ut till något ytterligt oväntat och direkt gripande. Ju mindre du vet om Undertales berättelse och de vändningar och överraskningar spelet bjuder på desto bättre.
Undertales svar på Mos Eisley.
Det är ett relativt kort spel, men ett som inbjuder till omspelningar. Så snart jag sett ett slut ville jag testa och se vad som hände om jag spelade på ett annat vis. Det fanns också platser jag inte utforskat till fullo – vilka mycket riktigt visade sig innehålla saker jag inte sett än. Det till synes enkla spelet är förvånansvärt komplext – där spelmekanik och narrativ båda jobbar mot samma tematiska slutmål.
Det går en väldigt mänsklig och varm röd tråd genom hela spelet, trots att det handlar om en värld av monster.
Meningsfulla minispel
Intrigen är i grunden simpel. För länge sedan utspelade sig ett krig mellan människor och monster. De senare förlorade och låstes in i underjorden. Spelet börjar när du råkar falla ner till denna underjord, och måste hitta en väg ut.
Det står snabbt klart att motståndarna du möter inte är de vanliga tanklösa rollspelsfienderna. De pratar med dig, och du kan göra mycket mer i striderna än bara slå dem i ansiktet. Du kan tala med dem, klappa dem, trösta dem, håna dem – allt beroende på vad det är för en jeppe du möter för tillfället. Om du spelar dina kort rätt kan du visa nåd och skona fienderna istället för att slåss. Ibland är det uppenbart, men andra gånger är det som små kluriga pussel i sig att undvika en strid med ett bångstyrigt monster. Eller så kan du bara slå dem på käften – det är ditt val.
Striderna är ofta både komiska och fyndiga.
Fiendernas attacker är också fyndiga, och kommer i form av arkadliknande minispel. Varje monster har sin egen unika attack och de är oftast roliga att komma underfund med. De fungerar så att du styr ett litet hjärta i en ruta och försöker att helt enkelt hålla dig borta från de attacker i form av fiender, skott, missiler och annat som belamrar skärmen. Vissa av bossfajterna blir riktigt svettiga.
Undertale belönar den som tar sig tid att fundera ut hur varje strid fungerar.
Mänskligt
Det som till syvende och sist höjer Undertale över den stora massan av retroanstrukna indiespel är dess levande, bultande hjärta. Bitvis kan de karaktärer du möter falla in i en lite manierad dialog där de mest försöker vara så putslustiga som möjligt, men det väntar alltid något runt hörnet som ställer saker på sin spets. Undertale är väldigt roligt, men det gör också förbannat ont när det spelar ut sina starkaste kort.
Det här är ett förvånansvärt känslomässigt spel.
Vad som först framstår som en naivt gullig spelvärld rymmer flera dimensioner, och tonväxlingarna mellan ljus och mörker görs med stor fingertoppskänsla.
Ofta fungerar komiken bra tack vare spelets övermått av charm, men emellanåt vacklar den lite. Vid ett tillfälle ringer en karaktär upp dig exakt hela tiden, vilket snabbt blir mer irriterande än underhållande eftersom du knappt kan ta ett steg utan ett avbrott. En viss övertro på dåliga ordvitsar kan också bli en smula tröttsam. Men det här är småpotatis i det stora hela.
Undertale är en helt unik resa genom en spelvärld som till ytan inte ser mycket ut för världen, men som under sina enkla pixlar döljer ett stort, mänskligt hjärta som är helt omöjligt att inte älska.
