Det är hjärtevärmande att se en kvalitativ svensk äventyrsspelscen växa fram. #Skygoblins genuint egensinniga och roliga #The Journey Down är det mest lysande exemplet, och jag ser fram emot det kommande tredje kapitlet i den serien. Men det finns fler, som det atmosfäriska deckaräventyret #The Samaritan Paradox. Nu kan vi även lägga det groteska skräckäventyret #Fran Bow till samlingen.
#Killmonday Games titel är ett väldigt metaforiskt skräckspel. En allegori över destruktiva, tärande känslor och ångest mer än en berättelse om yttre hot. Här finns gott om monster, blod och avhuggna lemmar – men det finns där för att berätta något mer än att bara skrämma.
Den titulära huvudpersonen är den lilla flickan Fran Bow. Efter att ha bevittnat mordet på sina föräldrar är hon intagen på ett sådant där klassiskt otäckt och nedgånget mentalsjukhus som bara finns i skräckfilmer. Hon ser märkliga visioner, och tack vare en ny medicin kan hon färdas mellan två dimensioner. Både Fran och jag som spelare får allt svårare att skilja mellan verklighet och fantasi – en gräns som till sist tycks upplösas fullständigt.
Fran Bow är som en lång, intensiv feberdröm. Frans naiva dialog är närmast barnboksmässig och tillsammans med den stiliserade estetiken får spelet en väldigt träffande ton. Det är tydligt att hon inte förstår varken sin omvärld eller det som fräter under hennes egen bröstkorg, vilket tvingar henne allt djupare ner i sina egna mörkaste vrår.
Större än bristerna
Det är kvalfyllt och obehagligt, med en tryckande och klaustrofobisk atmosfär som sällan släpper taget. Jag blir mer sorgsen än rädd, men det är just det som är spelets styrka. Det är en psykedelisk resa som kastar spelaren mellan olika miljöer och situationer – den ena märkligare än den andra. Logiken lyser i regel med sin frånvaro – precis som i en feberdröm.
Vid några tillfällen spiller bristen på logik över i pusslen, där de bitvis ganska komplicerade och långsökta gåtorna ibland kan övergå i frustration. Eftersom spelet bygger så mycket på sin täta atmosfär och på att vi är känslomässigt investerade i Frans våndor blir det ett problem de gånger jag väcks ur illusionen av ett onödigt tillkrånglat pussel.
Det är inte alltid monstren som är otäckast.
Överlag är det spelets första hälft som är allra starkast. Slutet känns ganska rumphugget och inte helt färdigtänkt, och dialogen blir bitvis för pratig under spelets senare delar. Den naiva stilen lämpar sig bättre i korta, koncisa repliker – så några fler dödade darlings hade gett Fran Bow ett bättre flyt under några mer tungrodda partier.
Som helhet är det dock en oroande, ångestladdad och originell upplevelse i lite samma anda som det gamla förbisedda skräckäventyret #Sanitarium. Jag kommer också att tänka på P O Enquists monumentala roman "Kapten Nemos bibliotek". Det är en bra sak. Fran Bow reser sig över sina brister och levererar en stark och stundtals direkt uppslitande upplevelse utöver det vanliga.
Det är inte ett muntert spel. Men det är ett glädjande tillskott till genren.
