I november stod det klart, folk var less på att ratta pimpade bilar på samma stadsgator höst efter höst efter höst. Undercover fick ett svalt mottagande och genast spekulerades det i att EA skulle låta Need for Speed vila ett tag. Så blev det bevisligen inte, istället tog det nio istället för normala tolv månader innan nästa del dök upp. Ändå är Shift en revolution, en örfil på dem som förväntar sig ytterligare en dos lättvindig attitydracing.
Revolutionen består i att Shift är en simulator. En bitvis skoningslös sådan. Glöm det där med epoxi-väghållning och full gas hela tiden, detta är bilkörning som ligger bra mycket närmare den äkta varan än vad serien tidigare varit i närheten av. För kodandet står #Slightly Mad Studios, vars medarbetare tidigare jobbat med #Simbins stenhårda simulatorer #GTR 2 och #GT Legends, och arvet lyser som synes igenom. Om du nödvändigtvis ska jämföra med tidigare NFS-titlar ligger #Prostreet närmast till hands, och det nästan uteslutande för att båda kretsar kring racing på slutna banor.
En skakande start
Raka spåret in i hetluften
Inledningen är omstörtande - du kastas direkt in i ett envarvslopp som mäter ditt racingkunnande och föreslår vilken svårighetsgrad och vilka hjälpmedel du bör använda. Det är en rätt cool idé, att kasta förarna direkt in i odjurets käftar och tvinga fram ryggmärgskörningen. Problemet är bara att nya bilspel, särskilt realistiska sådana, kräver ett par varvs tillvänjning. Således sitter man ändå och skruvar med inställningarna efter ett par lopp.
Karriärläget är uppdelat i fem steg. För att låsa upp nästa krävs stjärnor och dessa tjänas kanske inte helt överraskande ihop genom att delta i lopp. Hög placering ger fler stjärnor, men för att få alla ska även ett antal delmål klaras av. De delas i stora drag in efter två körstilar - aggression eller precision - och går ut på saker som att preja en motståndare av banan, drafta ihop en bestämd poängsumma eller ta kurvor enligt regelboken. Klaras delmålen får du fler stjärnor och de låser upp högre nivåer, inbjudningslopp och vassare bilar. Därtill får samlarna en anledning att återkomma till lopp de inte lyckats plocka alla stjärnor i.
Spara på belöningarna
Informationsöverflöd i 250 blås
Belöningarna förtar lite av illusionen av att delta i ett riktigt racinglopp. Prejar du nån av banan medvetet är det knappast belöningar och befordran som väntar, snarare en rejäl skopa ovett och möjligen avstängning. Personligen är jag måttligt förtjust i många (men inte alla) perifera prylar; ibland tar småtjafset koncentrationen från själva bilkörningen och popup-rutor mitt i synen i 250 blås är aldrig en bra idé. Men det ska erkännas att levlandet ändå motiverar mig att försöka igen när det gått åt skogen. Men jag tycker ändå att en del av bling-blinget skulle ha tonats ner.
Batmans racingdebut.
Fortkörning på asfalterade banor är alltså vad som står på menyn, i huvudsak mot ett tiotal medtävlare men också i ett par alternativa spelformer. I elimination ryker fältets sista bil ungefär var trettionde sekund, time attack handlar om att två bilar duellerar i bäst av tre lopp och drift går ut på att sladda kontrollerat så länge som möjligt. Samtliga spellägen ingår i karriären och du kan även köra dem över nätet om du så vill. För det mesta finns alltså alternativ att välja mellan om du tröttat på ett visst lopp eller spelläge. Men ibland tvingas man ta sig igenom en ickefavorit och eftersom svårighetsgraden växlar väldigt kraftigt händer det ibland att man måste nöta samma lopp i vredesmod ett antal gånger.
