Plattformsgenren har fått en rejäl återkomst de senaste åren. Efter att 3d-grafiken slog igenom på allvar ville alla göra spel som imponerade grafiskt och byggde på nya perspektiv och vinklar. Men precis som 3d-perspektivet hade (och fortfarande har) sina fördelar har även 2d-spel sina starka kort.

#Trine heter det senaste tillskottet i genren och kommer från andra sidan Östersjön, närmare bestämt Finland. Och så här ligger det till, mina damer och herrar: Tre hjältar måste göra gemensam sak av att sätta stopp för en ond trollkarl. Pontius den modige, Amadeus den magnifike och Zoyathe den tysta blir tvungna att använda och förena sina färdigheter för att möta faran och återställa freden i det krigshärjade kungariket.

Leve treenigheten

Det är just kombinationen av de tre karaktärernas speciella förmågor och spelets fysik som ligger till grunden för spelidén och gör Trine till en riktigt trevlig historia. Pontius är soldaten som inte tvekar att ta till svärd och kan kötta sig igenom de flesta fiender. Amadeus förmåga att trolla fram och förflytta objekt är ofta en sista (men oerhört bra) utväg i knepiga situationer. Sist men inte minst kan Zoyathes pilbåge både ta dig till de annars relativt oåtkomliga ställen och prickskjuta oliktänkare på avstånd.

Hur snabbt och smidigt du tar dig fram genom nivåerna bygger helt enkelt på hur väl du utnyttjar kombinationen av de olika karaktärernas färdigheter. Låter det komplicerat? Snarare motsatsen, den föredömligt lättbegripliga kontrollen gör att det sitter i ryggmärgen efter bara någon halvtimme.

Trine har lånat friskt från de bästa (utvecklarna nämner spel som Ghosts n’ Goblins, Prince of Persia och Lost Vikings som inspirationskällor), vilket kanske inte gör att Finland i och med Trine skriver ny spelhistoria. Men det handlar det inte om att revolutionera spelandet, utan snarare att återupptäcka det. Det handlar om att komma tillbaka till rötterna. Det handlar om själva tanken med tv-spel; att underhålla.

Fysiska besvär

En stor del av underhållningen ligger i utseendet. Tidigare har det varit svårt att tro att 2d-spel kunde vara så vackra, men de teorierna har vi ju varit tvungna att överge på senaste tiden (se bara på #Little Big Planet). Att spela Trine är som att fångas i en saga som inte slutar förrän spelet slutar. Tyvärr kan sagan bli frustrerande på grund av att fysiken inte alltid är tip-top, vilket hade behövts för att ge spelet full pott. Hela spelidén bygger ju trots allt på att utnyttja fysiken på bästa möjliga sätt.

Under spelets gång finns möjligheter att avancera och samla erfarenhet för att få tillgång till nya färdigheter och nya objekt. Det är inte tal om något avancerat rollspelande, men det höjer definitivt underhållningsvärdet.

Det går faktiskt (trots att utvecklarna verkar ha gömt funktionen så gott de kunnat) att lösa mysterierna tillsammans med en eller två kompisar. Att samarbeta är stundtals underbart, men fungerar bäst med två kompisar. När du bara spelar med en vän så är det ett större bekymmer eftersom bara en av spelarna kan byta karaktär under spelets gång. Det hela blir förvirrat och ni båda lär känna er som utbrända, förvirrade börsmäklare valfri dag hösten 2008.

I sin helhet inbjuder Trine ständigt till kreativitet och de flesta situationer går att lösa på flera olika sätt med hjälp av de tre karaktärerna. Det kan stundtals mäta sig med moderna klassiker som #Little Big Planet och #Braid, men för att kunna få en plats bland de riktiga tungviktarna skulle #Frozenbite varit tvungna att i lugn och ro granska sitt verk med ett mer kritiskt öga.