#Homeworld: ett spel så vackert och perfekt designat att ingen försökt kopiera det sedan det kom för 16 år sedan. Ett spel som löste problemet med att ge order i ett tredimensionellt strategispel, integrerade storyn i kampanjen och i största allmänhet gjorde precis allting rätt. Uppföljaren #Homeworld 2 förbättrade egentligen bara gränssnittet en smula.

Sedan dess har det inte hänt något. Ingen har ens försökt återskapa Homeworld. Tills nu, vill säga. #Homeworld Remastered Collection är en samling som innehåller originalspelen samt upprustade versioner av desamma, skapade av #Gearbox Software. Gränssnittet är taget från Homeworld 2, med några mindre justeringar, och gör faktiskt det första Homeworld betydligt mer spelbart.

Episka strider från ett av världens bästa strategispel.

Jag var givetvis tvungen att sätta igång klassikern för att se exakt vad som skiljer sig, och insåg snart att det jag trodde var en smärre grafisk puts i själva verket är ett ganska omfattande ingrepp i spelmekaniken. Till det bättre, givetvis, för när jag spelar om det första spelet känns det inte alls lika fritt och smidigt som det gjorde på 90-talet, snarare instängt och trångt. Ibland är det bättre att inte gå tillbaka till sina gamla favoriter.

Storyn är densamma, återberättad i vackra, svartvita skisser och med en berättarröst som följer ditt stolta folks jakt på sin förlorade hemvärld. Eller flykt från den, i Homeworld 2. Om det är någon som får lite Battlestar Galactica-vibbar här så är du definitivt inte fel ute. Likheterna mellan den klassiska tv-serien och spelet är många: dels så är rymdstriderna som tagna ur Galactica-rebooten, med sina gigantiska skepp, mängder av missiler och små jaktskepp som irrar omkring däremellan. Fast nya BSG kom ju efter Homeworld, så inspirationen kanske gick åt andra hållet. Dessutom får du här behålla dina resurser och skepp mellan uppdragen om du kommer ihåg att docka dem med ditt moderskepp först.

Fly och illa fäkta

Den här spelmekaniska twisten blir till ett slags metaspel ovanpå strategilagret. Om du är snabb med att besegra fienden på en karta, blir nästa lite lättare eftersom du automatiskt får med dig outnyttjade resurser om du hyperrymdshoppar iväg efter att ha besegrat alla fiender i ett område. Du behöver inte stanna kvar och samla in varenda liten sten som förr i tiden. Det är tur, eftersom det annars skulle ta timmar, och båda spelen saknar tidsacceleration!

Det här är majestätiska rymdspel, som nästan kräver ett lugnt och eftertänksamt tempo. Men det känns ändå ovant att spela ett spel där jag inte har någon som helst möjlighet att skynda på konstruktionen av min nya jagare, eller olika forskningsframsteg. Efter ett tag sjunker jag in i spelets värld och tänker inte ens på den långsamma takten i varje uppdrag, som då och då punkteras av en vild skärmytsling mellan små spaningsgrupper, eller en episk rymdstrid som hade kunnat utgöra kulmen i vilket annat spel som helst. Ibland är det skönt att ta det lugnt.

I rymden kan ingen höra dig dra "i rymden"-vitsar.

Det hindrar dock inte att jag finner stort nöje i diskussioner online om huruvida Homeworld och Homeworld 2 hade tidsacceleration eller inte – de flesta av oss tycks minnas att det hade det, men så var alltså inte fallet. #Homeworld: Cataclysm tillhandahöll möjligheten, men den fristående kampanjen är inte med den här gången. Det är synd, men förståeligt då den inte utvecklades av #Relic, och copyright-turerna kring spelserien har varit minst sagt komplicerade. Förutom det är enda problemet att det tycks svårt att hitta multiplayer-servrar som inte är privata, samt en och annan bugg (fast i vanlig ordning har jag inte råkat ut för några sådana).

Sammanfattningsvis måste jag medge att Homeworld och dess uppföljare tillhör de där spelen som bara håller i evighet. Det tog inte många minuter från att jag började spela tills jag satt fastnaglad framför skärmen och helt ignorerade klockan, trots att jag skulle upp och jobba dagen efter. Att spelen nu har Steam Workshop-stöd lär inte göra dem mindre spelvärda – redan dagen efter release hade något tiotal moddar dykt upp och fler lär det bli. Hardcore-fansen kanske ogillar de små förändringarna, men då kan de ju alltid spela originalen som ingår i paketet. Själv föredrar jag att än en gång njuta av ett av de bästa och vackraste strategispel som någonsin gjorts.