“Som #Dead Island fast bättre!” “Ett fantastiskt roligt spel.” “Föll mig direkt på läppen”.

Det är något speciellt att recensera spel som redan har släppts. Utmaningen i att inte inte dras med av andras hyllningar, eller sågningar. Eller lockelsen att söka självbekräftelse hos likasinnade på Metacritic.

Den stora risken är såklart att man låter sig färgas, rättar in sig i ledet och faller för grupptrycket med ansiktet före. Särskilt när det gäller ett spel som #Dying Light, som likt den parkour-rännande huvudkaraktären är väldigt bra på att springa på kanten mellan högt och lågt. Ibland voltar man över hustaken utan några bekymmer, ibland fastnar man på en kant och får inälvorna utslitna.

Tandvården är det första som försummas under zombiekalypsen.

Jag var en av dem som satte ett högt betygDead Island, ett spel med ganska så uppenbara brister på vissa fronter men som hade en stämning och en köttighet få andra titlar kan mäta sig med. Redan vid det inledande spadsvinget, som obarmhärtigt krossade skallbenet på det som en gång varit en yster semesterfirare, blev jag förälskad. Kontrasterna mellan paradisöns idylliska poolområden och terrorn som är de vandrade döda var ständigt närvarande. Det lyckade nästan med konstycket att snudda vid känslan från den första trailern.

Inverterad Dead Island-glädje

Dying Light är som att prata tvärtomspråket. I Harran finns det inga motpoler som skapar en intressant dynamik. Inga vita stränder med sönderslitna kroppar - här är allting förortsbrunt eller nattsvart. De få överlevande som finns kvar i staden som myndigheterna satt i karantän är också smittade av det virus som fått stora delar av invånarna att anamma LCHF-dieter utan moraliska betänkligheter. För att inte gå samma öde till mötes är de beroende av regelbundna fallskärmsförsändelser med bromsmediciner för att hålla infektionerna på en hanterbar nivå. Därför är alla med parkour-kunskaper hjältar.

Krissituationer är som bekant inte någon strålande grogrund för blomstrande medmänsklighet, det finns alltid de som drar nytta av eländet för egen vinning. Och det är mitt i denna konflikt vi hamnar. Med glupska zombier på gatorna och välbeväpnade skurkar som försöker lägga beslag på alla godsaker. Det är inte helt lätt att rädda världen med en rörtång, särskilt inte när den går sönder stup i kvarten. Det är faktiskt bara tråkigt och förtar lusten att utforska systemet med galna uppfinningar som många känner igen sen förr.

Fear my Swedish uppfinning!

Jag tyckte Dead Island var som roligast fram tills det att skjutvapen blev en nödvändighet för att hantera de ännu mänskliga fienderna, innan man åkte igenom tunneln till den hyfsat tråkiga staden. Här är det tvärtom, jag tröttnade fort på att något så robust som en teleskopbatong blir obrukbar efter att ha mosat blott en handfull skallar. Den andra halvan av spelet känns dessutom betydligt mer intressant - både vad gäller miljöer och uppdrag. Tillbaka till den lekfullhet som charmat mig förr.

Jag förstår #Techlands tanke bakom en bräcklig arsenal: att motivera oss att hellre fly än illa fäkta mot zombier utan värja och hyfs, och för första gången på länge känns de odöda som ett ordentligt hot. Du vill inte hamna mitt i en folkmassa och upptäcka att din machete minsann inte gör någon skada alls. Och jag som tycker det är så kul att hugga av lemmar.