Egentligen önskar jag inte ett Forza till. Inte än. Inte i den här formen. Visst, Forza är konsolhistoriens bästa racingserie, med ett betygssnitt som inte setts sen Gran Turismo kändes modernt nån gång i slutet av 90-talet. Sen bestämde någon att krama varenda dollar ur serien, med årliga utgåvor, nya inriktningar och drivor av dlc.

Första försöket, 2012 års #Forza Horizon var visserligen inte dåligt, men med fyra mästerliga föregångare behöver man vara mer än "okej" för att vara okej. Tretton månader senare kom #Forza 5, den anorektiska parasiten som nu mest sitter och skäms i en sällan använd del av hårddisken.

Så jag delar inte #Turn 10:s och #Microsofts förtroende för att #Playground Games är rätt studio att bryta den dalande betygstrenden. Bränd av erfarenheten har jag inte gått igång när #Forza Horizon 2 kommit på tal. Men jag är glad att ha fel, och ledsen att inte ha mer fel.

Medelhavsmiljö och grafik som gör ögonen lyckliga.

Forza Horizon 2 fortsätter på det sidospår första Horizon (som också kodades av Playground) plöjde upp: en open world-racer sprängfylld med lopp, belöningar och oblyg produktplacering. Det är ett sinnenas fyrverkeri, en stadig ström av små adrenalintoppar och nya göromål på vägen till slutmålet – finalen i den kringresande racingfestivalen Horizon.

Snällstyrt

Spelet vänder sig till en mer arkadorienterad publik, och även med alla körhjälpmedel avslagna (alltid är det första man ska göra i ett Forza-spel) hanterar man vidunder som Pagani Zonda någorlunda kontrollerat. Att bilarna understyr ganska markant bidrar, och i trånga gathörn i Nice kan även bakhjulsdrivna bilar kräva bestämda manövrar för att inte tugga stenvägg.

Det är en underskön Medelhavskust som möter ögonen, med olivlundar och pinjeträd, stenhus och böljande kullar. Franska rivieran och norra Italien står modell och ögonen njuter av landskap och bilmodeller som levlat upp rejält från förra konsolgenerationens grafik. Dygnscykel och nederbörd skapar både variation och svårare körning. En sorts hubbvärld utgör spelets struktur, där varje festivalplats ger dig en handfull lopp att delta i och när dessa betats av väntar en ny bilfest någon annanstans på kartan.

Har du sju bilar på omkörning bakom dig är saken klar – du kör för sakta.

Horizon 2 vill vara en jämnkul helhetsupplevelse, ett spel där huvuduppdragen och resan mellan dem (så kallade road trips) är lika stora delar av behållningen. Eftersom pauser lyser med sin frånvaro lyckas det ofta, sinnena bombas med intryck och det ger aldrig tid att känna att något är tråkigt. Jag är ingen stor vän av ständiga menyer i ansiktet, särskilt inte i 200 km/h, men trots inkrystade mmo-inslag, skill-poäng och kosmetiska level-system funkar det. Den där tomhetskänslan från första #Horizon får aldrig svängrum, och i takt med att timmarna går växer insikten att Playground fått till ett riktigt bra stycke underhållning.