Jag har väntat i halva mitt liv. Sexton år har passerat sedan Overseer lämnade mig med tidernas cliffhanger, som länge såg ut att bli tidernas antiklimax. Men tack vare tålamod, passion och Kickstarter får serien en ny chans. Det är ett faktum som gör mig lycklig – och ett spel som gör mig ännu lyckligare.
Tex Murphy är en deckare av den gamla skolan, komplett med fedora och trenchcoat, som gör sitt bästa för att överleva i en framtid där radioaktivitet färgar San Francisco-himlen blodröd och speeders kryssar fram mellan de neonskimrande skyskraporna. Han har alltid haft svårt att hitta sin plats. Och frågan är om Tesla Effect, en B-film, kan hitta sin plats i ett kargt trippel-A-landskap? Det borde egentligen inte gå, men å andra sidan har Tex Murphy övervunnit omöjliga odds fem gånger förut.
Ett kontor många känner igen. Välkommen hem, Tex Murphy.
Thrillern tar sin början med huvudvärk, ett sår i armen och sju förlorade år. För Tex är det 2043 och dagen efter att han och Chelsee gick på sin första officiella dejt. Men hårfästet, rynkorna och kalendern säger något helt annat. När Tex vandrar ner längs klassiska Chandler Avenue årgång 2050 är det också nerför minnenas obehagliga allé. Vänner har blivit fiender och fiender har blivit vänner. Åren hade stöpt om Tex från en dumsnäll detektiv till en man med mörka avsikter och ett svart hjärta. Alla vi som känner honom inser orimligheten – men mest förvånad är Tex själv.
Fabergéägg, Tesla och konspirationer
Vad som till en början handlar om en mans jakt på sig själv, den han var under sju år och hans stora kärlek växer sig snart till något större. Fabergéägg, Nikola Tesla och gamla konspirationsteorier vävs med sinnrikhet in i pusslet som är Tesla Effect. Och vi får lära oss att minnen kan vara väldigt farliga.
Som om vi behövde påminnas. De crowdfundade spelen livnär sig på vår nostalgi. Tesla Effect är inget undantag. När #Big Finish Games kickstartade projektet kickstartade de också mina minnen; The Pandora Directive och Area 51. Overseer och aztekruinen. Under a Killing Moon och säkerhetsdroiden. Den som fick mitt tonåriga målbrotts-jag att ömsom skrika, ömsom bröla.
Både nya och gamla vänner är charmtroll (eller enbart troll, som i fallet Rook).
Första timmen av Tesla Effect är mycket riktigt en minneskavalkad. Kors och tvärs längs Chandler Avenue kommenterar Tex sitt förflutna. Det är lätt att känna sig hemma bland Brew & Stew och Golden Gate-hotellet. Ibland får jag till och med se minnena: arma mutanten Pug och hans huvud i vattenbehållaren. Uppläxningen av Colonel Dobbs, skickligt spelad av Brian Keith. Ja, till och med en sidoscrollande actionsekvens från 1989 års Mean Streets. Allt är som om det vore 1998 (eller ännu tidigare) igen.
Men Tex Murphy anno 2014 är mer än minnen. Det är också en kärleksförklaring till nagelbitande thrillers, ett äventyr som får mig att inse storheten i att öppna en byrålåda och som cementerar min kärlek till whodunnit-genren. De tolv dagar som ligger framför Tex och mig är sprängfyllda av upptäcksfärder genom snötäckta ruiner och luxuösa strandhus, men också oväntade upptäckter på Chandler Avenue (Tex egen bakgård har alltid haft orimligt många lösningar på hans fall).
Lönndörrar, dolda kassaskåp, gömda nycklar och bevakade korridorer staplas på varandra. Jag förlåter dem för somliga partier som är skamlösa polygonjakter, utöver dessa finns nämligen mycket intelligens i hantverket. Tillsammans med en rad fantastiska pussel som kräver både tid och en ängels tålamod blir utforskandet en av grundpelarna i Tesla Effect. Den andra stavas "FMV".
Tesla Effect har olika vägar och olika slut. Somliga val kommer kännas.
Full Motion Video var 90-talets mest tacksamma slagpåse i spelvärlden. B-stämpeln och hur subgenren effektivt tog bort fokus från spelandet – i spelen! – gör att det inte är svårt att begripa varför. Men tiden har gett FMV-spelen en slags upprättelse. Idag dyrkas interaktiva berättelser som aldrig förr, och Tesla Effect är just en sådan. Många karaktärer och skådespelare från förr känns väl igen: Chris Jones som Tex, Randall Edwards som store, snälle Louie och Doug Vandegrift som panthandlaren tillika "det irriterande trollet" Rook.
Dessa, tillsammans med charmiga nytillskott som Mojo och jättetransan Saffyre, skådespelar hellre än bra. Men man kommer långt med charm och en stor portion självdistans. Och faktum är att Tesla Effect nästan når hela vägen som både spel och thriller. Jag säger nästan för det finns bitar som hade förtjänat mer plats, mer tid att gro. Ibland vill Big Finish göra allt hela tiden och glömmer i farten av kontraster. Men ändå, under mina femton timmar vill jag aldrig någonsin lägga ifrån mig Tesla Effect. Gott så, men det finns saker att slipa på i framtiden (hint, hint).
Tex gillar inte att sväva i livsfara, men faran älskar honom.
Omgivningarna är knappast bländande mästerverk, men sätter skickligt deckar- och Tex-känslan. Och även om skådespeleriet blandar och ger finns lysande undantag. June Lockhart och Kevin Murphy i rollerna som mäktig tant respektive märklig maskin är fantastiska. Ändå saknar jag kreatörernas tidigare sinnelag för skräck. Såväl Under a Killing Moon som Pandora Directive och Overseer hade partier som gav mig panik. Tesla Effect har inget G.R.S. eller något Area 51. Det försöker ett par gånger men resultaten är snarare stämningsfulla än skräckinjagande.
Ändå drabbas jag av ångest när finalen nalks, för jag är inte redo att ta farväl. Ändå ryser jag i hela kroppen när eftertexterna rullar, av både eufori och saknad. För mig är detta mer än ett spel. Tex Murphy är något annat, det har definierat min smak för spel och berättelser. Det är något som är angeläget såväl 1998 som 2014. Och något som satt de djupaste spåren i mitt liv förtjänar de djupaste spåren i min kropp.
