Inte ens djävulen kan stoppa döden. När Hin håle besegrades i #Diablo III trodde jag att världen hade räddats från undergång. Något som visade sig vara helt fel. I första expansionen, Reaper of Souls, knackar förintelsen på dörren. Befolkningen försöker fly medan lik och skelett fyller gatorna. Malthael, dödens ängel, skickar ut sina soldater för att skörda själar. För varje sekund som går dör tusentals oskyldiga människor, och han växer sig allt starkare.
Det är återigen dags för mig att agera hjälte. Min gamla barbar byts ut mot den sprillans nya tempelriddaren. Det är onekligen ett värdigt substitut främst tack vare att klassen är så pass anpassningsbar. Även om hon startar med sköld och svärd finns det magiska attacker som gör att hon kan hålla sig på flera meters avstånd från fienden. Tempelriddaren kan kalla fram hammare som cirkulerar runt henne och skadar dem, drämma till dem med sin sköld, åkalla åska och tillfälligt rida runt på en häst. Men nu råkar jag vara en person som älskar att hoppa rakt in i kaoset och sakta men säkert se hur den enorma bollen av monster blir mindre. Vilket gör att jag hellre väljer attacker där karaktären exempelvis kan suga in motståndarna runt omkring mig och sedan utföra en enorm explosion.
Kom närmare, jag bits inte!
Hon springer längs snåriga, om än mycket blodigare, gator och på öppna fält i jakt på monster att dräpa. Samtliga platser har ett väldigt tydligt apokalypstema. Min tempelriddare trevar bland högar av kroppar i storstaden, utforskar kyrkogårdar, tempelruiner, giftiga träsk och dödens enorma fort. Hon slår sig fram på ett stridsfält, och jagas av råttor och bestar i hålor som är fyllda till bredden med ben. Då Diablo-serien är byggd för att man ska spela igenom spelen om och om igen är Reaper of Souls och femte akten mer än välkommen. För hur kul det än är att hitta bra loot så har åtminstone jag tröttnat på miljöerna i Diablo III. Ytterligare ett sätt för att förhindra att spelare ska bli uttråkade är det nya äventyrsläget. Man har tillgång till hela kartan och kan resa mellan samtliga platser i jakt på uppdrag. I ena stunden kan min tempelriddare besegra slutbossen i andra akten för att sedan leta efter skattkistor i första. Dessvärre är uppdragen alldeles för triviala. Hon hoppar in i en miljö som har utforskats så många gånger förut, och får i uppgift att leta rätt på en specifik kista eller döda samtliga fiender.
Vägen hem är kantad av lik
Jag lämnade PC-versionen av Diablo III redan i slutet av 2012 – Inferno kändes lönlöst och ospelbart när min barbar väl nått tredje akten. Tiden gick mestadels åt till att i auktionshuset försöka köpa till mig klasspecifika föremål och sälja i princip allt ur mitt eget förråd. Mycket har hänt sedan dess. Redan den 25 februari fick spelarna en aptitretare i form av två patchar. Fienden tappar färre men desto bättre loot som mirakulöst är sådant man kan använda. Man har även gjort om svårighetsnivåerna. Då man tidigare behövde spela igenom akterna flera gånger för att komma upp i Inferno kan man nu välja och vraka mellan fem under tiden man spelar. Ju svårare man gör det för sig, desto mer bonusar i form av guld och erfarenhetspoäng får man. Exempelvis kändes normal svårighetsnivå alldeles för lätt, och jag kunde istället enkelt byta till expert för att få bättre bonus. Fienden anpassas även till vilken nivå ens egen karaktär är på, och att öka svårighetsgrad är lika med att öka nivån på motståndet.
Med guds välsignelse leker livet för tempelriddaren
"Diablo III har blivit vad det borde ha varit från början"
Dessutom har paragonsystemet ändrats och har blivit mer fördelaktigt. Man kan gå med i klaner och det har blivit lättare att smida egna vapen och föremål. Och bäst av allt – auktionshuset plockades bort nu i mitten av mars. Kort och gott har Diablo III blivit vad det borde ha varit från början. Det ska tilläggas att man inte behöver köpa Reaper of Souls för att ta del av dessa patchar. Uppdateringarna kommer automatiskt med originalet.
Expansionen kommer med många fördelar så som det nya äventyrsläget, det ökade nivåtaket från 60 till 70, samt massvis med nya attacker åt de redan existerande klasserna. Men Reaper of Souls i sig är inte särskilt mycket att hänga i granen. Bossarna är tråkiga och striderna utvecklas inte nämnvärt. Vad du ser är vad du får, helt enkelt. Den nya hantverkaren ”Mystic” använder jag mig knappt av då det kostar multum att låta henne förbättra ens föremål. De viktigaste uppdateringarna kom den 25 februari och 18 mars. Därmed känns inte expansionen som ett måste, men är definitivt ett trevligt tillägg för de som vill ha mer av Diablo III.
