Med #Batman: Arkham Asylum slog #Rocksteady världen med häpnad. Visst, det fanns bra superhjältespel även innan 2010, men Arkham Asylum visade att i rätta händer kunde spelen bli exceptionella.
Mentalsjukhuset Arkham Asylum tecknades från sin ruggigaste och mest gotiska sida på ett direkt mästerligt sätt. Lika stor hänsyn ägnades åt spelmekaniken. I mina händer rörde sig Batman förödande smidigt. Varje gång jag ljudlöst oskadliggjorde en brottsling var det svårt att hålla tillbaka leendet. Arkham Asylum var en så träffsäkert tolkning av hur det faktiskt var att vara mörkrets riddare att jag var nära att väsa ”I’m Batman” till de skräckslagna skurkarna på tv-rutan.
Anarky och sju andra storbovar står på Batmans todo-lista.
I uppföljaren #Arkham City kavlades framgångsreceptet ut över en hel stadsdel. Resultatet var utmärkt även den här gången, men kändes stundtals lite väl säkert. Som att vi hade sett och gjort det mesta förut.
Med #Arkham Origins har ansvaret överlåtits till nyöppnade #Warner Bros Montreal. Handlingen är förlagd till fem år innan händelserna i originalet. En yngre och mer temperamentsfull Batman har just börjat sätta skräck i Gotham Citys undre värld. Så pass att gangsterbossen Black Mask sätter ett pris på Batmans huvud – 50 miljoner dollar till den som serverar det på ett silverfat. Åtta yrkesmördare nappar och anländer på julaftonskvällen till ett vindpinat Gotham City. Bland Batmans tilltänkta bödlar finns bland andra Killer Crock, Deadshot, Copperhead och Bane. (Den sistnämnde har betydligt mer gemensamt med förlagan i serietidningarna än det sluga muskelberget i The Dark Knight Rises.)
Tredje gången ogillt
Med tanke på att Läderlappen den här gången har fått en elitstyrka av fullblodspsykopater på halsen är det lätt att tro att Arkham Originis skulle ställa seriens beprövade koncept på sin ände – kanske i en omvänd katt- och råttalek, eller möjligen ett maraton av ursinniga bossfajter. Därför är det svårt att inte känna besvikelse när Warner Bros Montreal istället bara lunkar fram i Rocksteadys redan upptrampande spår.
Livet som superhjälte blir enklare om man låter någon annan sköta grovjobbet.
Genom hela spelet återanvänds konfrontationer, bosstrider och berättarmässiga grepp. Det hade varit mindre farligt om spelet inte hade varit konsekvent sämre än sina föregångare på nästan alla punkter. Till slut blir imitationerna så många och tröttsamma att jag suckar och börja gissa vad Warner kommer att planka härnäst.
Det rytmiska stridssystemet, som var en fröjd i de två första spelen, känns avigare. Batman är märkbart långsammare än tidigare. Han har både svårare att kontra fiendernas attacker och att avbryta sina egna. Ofta slår han rakt ut i luften. Möjligen är det ett försök att visa på att Bruce Wayne här är mer oerfaren. Tyvärr slår greppet tillbaka och får utvecklarna själva att framstå som orutinerade.
