Käcka Disney-äventyr från forna tider tas in i samtiden när Joakim von Anka återvänder till månen och Musse Pigg än en gång utforskar det förtrollade slottet. Actionrökaren #Rise of The Triad kopplas till respirator och återvänder från de döda i samma veva som någon utför hjärt-lungräddning på snuskgubben #Larry Laffer. Återutgivningarna och nytolkningarna haglar över oss, och frågan vi behöver ställa lyder: behöver vi dem verkligen?
När det gäller ren och skär spelmekanik är det ytterst ovanligt att spel med över 15 år på nacken har något att komma med idag. I princip alla genrer har kollektivt lärt sig av gamla misstag, förfinats och blivit mycket bättre. Istället är det andra faktorer hos dessa gamla reliker som kan vara värda att uppmärksamma. Intressanta karaktärer som vi vill träffa igen, indragande världar eller spännande manus. I fallet #Shadow Warrior ligger motivationen till återbesöket i en stor portion humor kombinerat med en adrenalinbultande övervåldsmassaker.
En referens den gode Lo Wang nog känner igen.
#3D Realms lanserade kultklassikern #Duke Nukem 3D 1996. På den tiden gick det undan i svängarna, för redan året därpå släppte de #Shadow Warrior, som lite kortfattat kan beskrivas som ett raffinerat Duke Nukem 3D i Asien. Huvudpersonen Lo Wang sprang runt och drog penisskämt och fällde dryga kommentarer samtidigt som han slaktade en armé av elaka demoner. När #Flying Wild Hog nu har tagit sig an uppgiften att göra en modern nyversion är saker sig lika.
En idyllisk park. Eleganta träd med rosa lövverk svajar lätt i den milda brisen. Fluffiga kaniner skuttar glatt runt bland buskarna och solens varma strålar reflekteras i vattnet. Det hela ramas in av asiatiska tempelbyggnader och fågelkvitter som skänker området en särskild slags frid.
Fem minuter senare ser det ut som slakthuset gud glömde. I den lilla sjön ligger kluvna demonkroppar i hög. Marken är färgad röd av utsmetade inälvor. Jag sätter svärdet i en fiende som delas på mitten varpå Lo Wang yttrar den klassiska frasen: You have a split personality!
Precis som förr
Man känner igen sig – men ändå inte. Wang gillar fortfarande att avfyra penisvitsar i tid och otid, men är inte längre en nidbild av den asiatiska mannen. Han allierar sig tidigt med en demon, och de båda förolämpar ständigt varandra på olika vis. Det är inte direkt höjden av intelligent humor, men det lockar ändå fram en handfull skrock och ligger helt i linje med originalspelet. Ja, förutom de borderline-rasistiska tendenserna som tack och lov är borta, då.
Något annat som är originalet troget är striderna. De sneglar åt spel som Serious Sam där det svämmar in horder av fiender som behöver sätta livet till. För att fullfölja den uppgiften har man en diger vapenarsenal till sitt förfogande. Man kan lära sig magiska förmågor, uppgradera sina vapen och förbättra Wangs attribut allt eftersom. Men inget av det kan mäta sig med katanan.
Där svärdet i originalspelet mest var en sista utväg när man gjort slut på ammunitionen, är det här den centrala delen i spelmekaniken. Hugg av någon armarna. Skär i en svepande rörelse så huvudet flyger av fem fiender samtidigt. Spetsa en ilsken helvetesande så den exploderar i ett moln av slafsig sörja. Det är ett system med mycket tyngd, som är underhållande och tillfredsställande – i ett par timmar.
Mitt i allt slafs finns plats för lite romantik. Sött.
Shadow Warrior har polerat humorn så den fungerar 2013, men lyckas bara delvis när det gäller striderna. De är köttiga och hektiska, men också otroligt enformiga. Det känns som att spela en 30 minuter lång sekvens om och om igen, i olika miljöer. Banorna känns, utöver det grafiska, som om de kommer från 1997. Med dagens mått mätt ger det ett linjärt och ganska oinspirerat intryck, med ytterst få överraskningar.
Flying Wild Hog misslyckas med andra ord med den kanske allra viktigaste poängen med att återuppliva gamla spel – att stöpa om dess styrkor så de blir relevanta för dagens spelklimat. Med roligare banor och mer varierade möten med fienderna hade de kommit en bra bit på vägen. Nu stannar tyvärr Shadow Warrior vid att vara en potentiellt trevlig upplevelse för de allra mest inbitna fansen, men inte något att hetsa upp sig över om man har slarvat bort nostalgiglasögonen.
