När den svenska spelbranschen ordnar en egen utbildnings- och inspirationsdag med internationella talare i ett av spelvärldens hetaste ämnen, tänker jag lite naivt att rätt många utvecklare ska delta. Det känns ju tämligen logiskt.

Jag skriver om, men jobbar inte i branschen och får därför inte heller inbjudningar till dess utbildningar. Att jag inte går på dem är alltså tämligen enkelt att förstå. Ändå gjorde jag det i måndags. Då ordnade #Dataspelsbranschen med EU-bidrag en gratis utbildningsdag kallad "Jämställdhet i spelbranschen."

Det visade sig att logiken inte alls stämde. För när jag kom dit möttes jag av en handfull människor i en halvtom lokal. Att få sittplats var inga problem, man kunde äta både tre bullar och fem kakor i pauserna, kön till kaffet var kort.

"Klart man är nyfiken. Trodde jag"

Totalt deltog 50 personer under dagen. Det är en bråkdel av de cirka 1300 spelutvecklare som jobbar i Stockholm. Ska man vara småaktig kan man dessutom dra bort de sex som var tillresta utifrån. Alltså 44 av 1300 – som dessutom i de allra flesta fall har arbetsplatser på promenadavstånd eller högst en kort tunnelbaneresas avstånd från utbildningslokalen på Södermalm. Att ta sig dit var alltså knappast ett problem.

Det var heller inte vilken skitutbildning – eller inspirationsdag som Dataspelsbranschen också kallade den – som helst. Det var välkända och kunniga talare, bland annat flera manusförfattare samt Svenska filminstitutet som berättade hur de arbetar med de här frågorna (de ligger en bra bit före spelbranschen, så de kunde ju tänkas ha en del tips). Och inte minst var Anita Sarkeesian där. Jag hade därför för min inre syn sett en fullpackad lokal, och att flera skulle kommit av ren nyfikenhet – om inte annat så bara för att beskåda kvinnan som sänt chockvågor genom spelvärlden med sin #Tropes vs Women in Videogames. Jag menar, finns det någon mer omstridd, omtalad, älskad och hatad person i spelvärlden? Klart man är nyfiken. Trodde jag.

Inte ens Anita Sarkeesian får folk att hänga på låset. (Foto: Thomas Arnroth)

Jämställdhet och sexism i spel är en mycket het potatis just nu. Inte bara i kommentarer på spelsajter, det är något det snackas om och debatteras i största allmänhet i spelvärlden mer än någonsin. Backa några år och studiorna behövde knappt bry sig om hur kvinnor porträtterades i spel, de kom undan med det mesta. Dessutom kunde man blunda för kvinnliga gamers eftersom de var en osynlig konsumentgrupp. Kvinnorna som arbetade i industrin syntes och hördes inte särskilt ofta de heller.

Idag är det, som alla märkt, ett annat läge. Jag säger inte att det skett en stor konkret, manifesterad förändring än, jag säger bara att tiden då spelutvecklare kunde ignorera sin kvinnliga publik, sina kvinnliga medarbetare eller könsfrågorna i stort är förbi. Jag vet, en del av er som läser är arga redan nu och kokar antagligen av ord som feministmaffia, pk och så vidare. Men den här dagen handlade inte om er, inte om oss som spelar. Det här var en utbildning av spelbranschen för spelmakarna, de som gör spelen du och jag spelar.

Och för dem har alltså verkligheten förändrats. Här är en mycket basal orsak till det: spelutvecklarna måste sälja sina spel, och för att göra det behöver de bland annat tas väl emot i media. Och i spelmedia börjar de här sakerna sakta men säkert uppmärksammas. Överdriven sexism, objektifiering eller ren och skär misogyni kan till och med dra ner betygen på spelen – då börjar det också bli allvarligt för spelstudiorna.