Tänk dig en värld av ständiga krig. Tänk dig en värld där tre distinkta grupper slåss om världsherravälde över en mängd olika, varierande kontinenter, i grottor, till lands, i luften och i smala korridorer under viktiga baser. En värld där du kan skapa din egen klass och bli bäst på de fordon och vapen som du gillar mest. Tänk dig sedan att den här världen fanns på riktigt redan 2003, men att du antagligen missade den.
Jag är kanske lite av en genresnobb, men jag vill påstå att det inte existerade några onlineshooter före #Planetside. Visst, jag spelade en hel del #World War 2 Online, och har alls inget emot en snabb match i Battlefield eller Call of Duty. Men även om det förstnämnda hade mängder av spelare samtidigt och de sistnämnda är utmärkta shooters på många sätt, så var Planetside det första spel som på ett bra sätt kombinerade de två. Det var det första riktigt uppkopplade kriget.
UV-strålarna var extra starka år 2003 så det gällde att skydda ögonen
Gamla Planetside-spelare kommer alltid omedelbart överens. De har alltid vansinniga, roliga och osannolika krigshistorier att berätta och har slagits på samma slagfält, med eller emot varandra (ett nördarnas lumpen, red. anm.). Det var ett spel som väckte känslor, om så bara för att det kunde vara så skoningslöst svårt och för att det mer eller mindre krävdes att du spelade med en klan likasinnade för att det skulle vara roligt någon längre stund.
Jag minns med värme både gigantiska strider över någon strategiskt viktig bas, där hela tiomannagrupper hoppade ned på vakttorn från ovan, ur den ikoniska Galaxyn (ett stort transportflygplan som kunde hovra för att leverera sin last med perfekt precision). Men även små ögonblick, som när jag smög mig in i en fiendbas på egen hand, genom att hacka dörrar och göra mig osynlig med mitt smyg-pansar då fienden letade efter mig i källaren, bara för att skjuta dem i ryggen och stjäla deras vapen. Förmågan att sno fiendevapen, sätta ihop sin egen soldatklass med valfritt pansar, beväpning och utrustning, var unik och en av de saker som gjorde Planetside till en så öppen, episk upplevelse.
Inga 9 miljoner
Och det var verkligen episkt, från grundidé till praktiskt utförande. Från början var det tänkt att finnas en fjärde sida, som skulle styras av en ai, men med ett utvecklingsteam på blygsamma 25 personer, skippade man sådana frivoliteter. Och tur var väl det. Den klassiska treklövern med Terran Republic (röda uniformer och fordon), New Conglomerate (blå) och Vanu Sovereignty (lila) har blivit ikonisk och kan än idag resultera i hätska diskussioner om de eländiga laserskjutande "barneys" och de tungt beväpnade "smurfarna". Ja, jag spelade förstås som Terran, och kan givetvis inte komma på något negativt att säga om dem.
Kombinationen av gigantiska slagfält, mängder av spelare och friheten att använda vilka vapen, pansar, fordon eller flygplan du ville var en succé och Planetside frodades. Det var aldrig lika gigantiskt som MMORPGn som #World of Warcraft, men spelarbasen låg som högst på omkring 75.000 aktiva, och det räckte för att teamet skulle fortsätta bygga vidare på spelet och skapa ett par expansioner. Core Combat införde nya underjordiska tunnlar att slåss i och var allmänt uppskattat. Men så kom Aftershock-expansionen. Den införde BFRs, "Battle Frame Robotics", som var nödtorftigt kamouflerade mechs. Dessa tvåbenta krigsmaskiner krossade allt motstånd, nerfades så att de i princip kunde sprängas av en pistolbeväpnad infanterist och gjordes så starkare igen.
