Nästan ett sekel efter kataklysmen, som spred kaos i solsystemet, kastas kolonierna på Mars in i en blodig konflikt. Vatten är den mest dyrbara resursen som finns på den karga planeten och olika organisationer strider om resursen. Mitt i förödelsen befinner sig Roy – en man som kan vara både hjälte eller skitstövel beroende på dina val.
Vissa har kallat #Mars: War Logs för "Mass Effect Light", vilket är en ganska slående beskrivning. Det är ett rollspel av västerländskt snitt där man kan vara ond eller god och där valen man gör har betydelse. I jämförelse med konkurrenterna är det ett budgetspel, vilket jag inte har några problem med. Jag tycker inte att produktionsvärden är det viktigaste den här branschen har att erbjuda; tvärtom tror jag att den växande indiescenen håller en stor del av spelindustrins öde i sina kreativa händer. Men är det någonting Mars har lärt mig så är det vikten av att veta sina egna begränsningar.
Striderna får dig att tänka, men första intrycket är också det bästa.
I ett fängelseläger blir en nyanländ ung man trakasserad av en figur som kort och gott kallas Fatso. Roy dyker förstås upp och räddar dagen genom att leverera ett rejält kok stryk – men inte innan fetknoppen hunnit snacka väldigt mycket skit och förklara exakt vad han vill göra med den unge mannens stackars bakdel.
Istället sparkar jag rumpa och spöar upp Fatso och hans gäng i ett actionbetonat stridssystem som jag kvickt ger medalj för att det tvingar till eftertanke. Det duger inte att hålla inne anfallsknappen och springa rakt fram, så som jag blivit fostrad av moderna spel. I Mars behöver jag sätta ut de poäng och förmågor jag får när jag levlar, satsa på smygande, närstrid eller magi, forma en taktik och se till att använda hela arsenalen. Annars blir jag mörbultad.
Valen är många. Dock oklart om du kan välja att skämta om den här kvinnans hatt.
Tyvärr visar det sig snabbt att nästan alla strider är identiska: Fem kräk kommer springande med tillhyggen och någon står bakom och skjuter med gevär. Det är tydligen så man slåss på Mars. Jag tar raskt tillbaka medaljen jag delade ut och rullar runt i gruset för att undvika inkommande skada. Det ser komiskt ut och jag undrar vad Fatso tänker om min inte särskilt eleganta stil.
Fatso är en av många karaktärer där en tveksam skådespelarinsats går hand i hand med illa skriven dialog. Den unga mannen jag räddar säger rakt ut vad han känner istället för att visa det ("Det här gör mig ledsen!"), och en kvinna som jagar Roy för att döda honom väljer istället att ligga med honom om man ger henne ett föremål att hela sig med. Trots att karaktärerna inte är lysande befinner de sig mitt i ett koncept som är betydligt mer givande: valen som ger konsekvenser.
Val som berikar
När det gäller de olika valen man gör under resans gång passar pusselbitarna bättre ihop än i Mars övriga aspekter. I början av spelet träffar Roy en vakt som heter Bob (någon hos utvecklarna #Spiders har verkligen svårt att komma på bra namn), som är en av få vakter som behandlar fångarna med respekt. Och han är tyngd av ett problem: han saknar sin fru. Hur det går för Bob beror helt på hur man hanterar situationen.
Man kan se till att han blir sjukskriven och får åka hem, eller så kan man ta honom med sig när man flyr. Jag misslyckades fatalt med alla möjligheter och fick honom slutligen avrättad för förräderi. Så kan det gå. Mars är fyllt av dessa valmöjligheter – stora som små – som verkligen berikar upplevelsen. Men med tanke på vilken typ av spel det här är orkar inte val och konsekvenser bära resten av arrangemanget.
Äntligen vet vi; det finns liv på Mars. Som är slemmigt och går på fyra ben.
Försöker man göra ett storslaget rollspel som vill berätta en gripande historia och tillhandahålla många valmöjligheter, spelar det ingen roll hur liten budget man har – man kommer ändå bli jämförd med giganter som #Mass Effect, #The Witcher 2 och #Fallout: New Vegas. Och i en boxningsmatch mot dessa gentlemän blir Mars knockad i första ronden. Det har helt enkelt inte tillräckligt välskrivet manus, intressanta karaktärer eller engagerande strider för att utmana tungviktarna.
Mars hade tjänat otroligt mycket på att skala bort överflödiga moment som den intetsägande craftingen och bestämma vad som är viktigast av strider eller manus – och sedan satsa helhjärtat på detta. Nu är det ett splittrat äventyr som är lite för omfångsrikt för sitt eget bästa, och därför inte heller särskilt bra.
Fotnot: Recensionen avser pc-versionen, som haft release. Spelet kommer även släppas till Playstation 3 och Xbox 360 under sommaren.
