Solen går upp över ett sömnigt samhälle. Hundratals små bilar köar på smala körbanor på väg mot den malmgruva som utgör centrum för Fredrikabruk. Allt det som solen rör vid är mitt! Allt borde vara fantastiskt. Men ett mörkt moln hägrar...
Visst känner vi igen SimCity, men det finns stora förändringar.
SimCity har alltid tilltalat det mest konstruktiva och det mest destruktiva i den mänskliga hjärnan. Att se något man själv byggt komma till liv är vackert, och att mosa alltihop med en jordbävning och några meteoriter är också vackert, fast på ett lite skruvat sätt. Ända sedan 1989 har spelen ersatt myrplågande för många lagomstörda spelare och med årets nystart finns mycket av det vi längtat tillbaka till kvar.
Flera av nytillskotten är däremot rena spelförstörare.
Gränslöst vackert men begränsat
De händelserika gatorna bjuder in till långsamma panoreringar och ett nästan hypnotiskt stirrande på vad som försiggår i staden. Efter att ha stakat ut en grusväg och markerat ut denna som bostadsområde börjar inflyttningen. Redan då, när man åker ner till marknivå, är byhålan estetiskt tilltalande. Tilt-shift-effekterna gör att de små människorna och de små bilarna känns levande och affärer som öppnar upp allt eftersom bidrar än mer till känslan av att en riktig värld faktiskt byggs upp framför ens ögon. Innan man vet ordet av har befolkningsmängden gjort att lägenheter blivit ett måste och byggherrarna börjar smälla upp miljonprojektslådor. Och bruksstaden reser sig mot himlen.
Allting simuleras med autistisk precision och det finns känsla för små variabler. Men det finns en välmarkerad punkt där allting tar stopp, nämligen stadsgränsen. I verkligheten tar en naturligt framväxande stad det utrymme den behöver i anspråk. Förorter förvandlas till stadsdelar i takt med att centrum växer och det som förr var en transportled kan idag vara en del av det blomstrande samhället. Oklahoma City, till exempel, grundades som två städer, som sakta men säkert smälte samman in mot floden som avgränsade dem.
Som simulator betraktat lyckas inte SimCity med allt.
Den här simuleringen kan inte hantera sådana situationer. När Fredrikabruk nått den magiska stadsgränsen – två gånger två kilometer – blir den inte större till ytan. Jag skulle vilja ha bara några fotbollsplaner till för att få plats med ytterligare ett smältverk eller några vindsnurror, men staden kan endast byggas i den för ändamålet avsedda kvadraten. Och så var det med det.
Denna begränsning skapar ändå tillfällen att tänka taktiskt. Man tvingas riva och bygga om områden som helt enkelt är för spretiga, för att få en så optimalt utsnitslad stad som möjligt. Fast ärligt talat: detta kunde man ändå göra i tidigare spel genom att aktivt välja en mindre landmassa. Att försöka rättfärdiga onödiga begränsningar med speltaktik funkar inte. Man har utlovat större städer i framtiden, men just nu vet ingen om det rör sig om gratis uppdateringar eller kostsam dlc.
Hur ska Maxis och EA expandera sin värld? Det återstår att se.
Att samexistera på en landmassa bland sina egna eller andra spelares städer är en kul idé som även fungerar i praktiken. Invånarna börjar automatiskt pendla till de städer där de behövs, och man kan smärtfritt skicka utryckningsfordon och resurser mellan varandra. De olika kartor med stadsområden som erbjuds går inte att terraforma som man vill, men fyller de flesta behov med allt från ökenområden till floddeltan och kullar. Men det finns ett stort ”men”.
