Vissa spel definierar sin generation och sitt format. De utgör ofta piken på en uppåtgående formkurva som därefter börjat vika nedåt. Och sätter därmed punkt. Andra spel introducerar en ny generation. För #Nintendos del var det den lättsamma och rörelsestyrda minisportsamlingen #Wii Sports som sålde Wii till folkhemmen. Och sex år senare är #Nintendo Land spelet som ska få oss att förstå möjligheterna med Wii U.

Det framträder i mjuka pastellfärger, men ser snarare ut som något #Rare eller #Media Molecule skulle ligga bakom. Den typiska, grälla Nintendo-estetiken som genomgående brukar vara övertydligt plastig, är i Nintendo Land ersatt av en stilmedveten gör-det-själv-prägel där man kan se sömmarna i fienderna, marken tycks vara hopsydd som lapptäcken och räfflade kartongskivor agerar väggar.

Det är en charmigt "hemmagjord" nöjespark som möter spelaren - och om denna dessutom är Nintendo-nostalgiker träffar merparten av de tolv attraktionerna rätt i hjärtat. Här finns Zelda, Pikmin, Metroid, Mario, Luigi, Animal Crossing, Yoshi, F-Zero och Donkey Kong representerade i varierande omfattning.

Det krävs ingen raketforskare för att räkna ut att Nintendo Land blir som mest festligt i gott sällskap. Här kommer den såkallade asymmetriska spelmekaniken in i bilden: den som innebär att olika spelare får olika förutsättningar, kontrollmetoder och uppgifter i samma spelmiljö. Skillnaderna uppstår givetvis mellan en till fyra Wii-fjärrisviftande eller enkelt knappande deltagare, och en ensamt modig resurs hållande i spelplattan. Ändå är dryga hälften anpassade för blott en aktiv deltagare åt gången.

Låt mig sammanfatta samtliga tolv lite hastigt:

Zelda: Battle Quest

Spelaren med spelplatta får spänna bågen med hjälp av en analogspak och sikta i 360 grader runt sig för att beskjuta fiender, bossar och krukor. Tack vare spelets 60 mjuka bildrutor i sekunden – både på tv och pekskärm – blir följsamheten i siktningen imponerande tajt. Tre andra spelare kan ansluta med varsin Wii-fjärris, för att agera köttmur med svärd och sköld. Eftersom alla delar hjärtbudget, får man se till att samarbeta och inte låta någon komma till skada.

Pikmin Adventure

Här får man en försmak av vad #Pikmin 3 kan komma att innebära nästa år, och det är en god sådan. Deltagaren med spelplattan agerar Olimar och slänger effektivt ut de berömda små växtvarelserna genom att sikta och peta med pennan. Övriga fyra spelare kan assistera. Det finns också ett duell-alternativ, där Olimar-spelaren lite orättvist ställs mot övriga spelares Pikmin-uppenbarelser.

Metroid Blast

Tillsammans med Zelda- och Pikmin-attraktionerna är Metroid kanske den främsta. Här blir det asymmetriska spelandet som mest påtagligt, när en spelare med hjälp av den mångfacetterade spelplattan navigerar Samus Arans berömda tefat, och siktar genom att röra plattan framför sig samt styr i djup- respektive höjdled med de båda spakarna. Övriga fyra ränner runt på marken och skjuter med Wii-fjärrisar kompletterade av nunchuck-spakar. Det här kan ske i samarbete eller dödsmatcher – mest långlivat är alternativet där spelarna på marken utmanar den i luften.

Mario Chase

Jag kan gissa mig till att det här kommer att vara storfavoriten för de allra yngsta spelarna. Upplägget är busenkelt: spelaren med spelplattan ska springa undan och gömma sig ifrån de övriga, som sen går skallgång efter denna. På spelplattans skärm har flyktingen en total översikt över hela banan som de övriga helt saknar i sina tredjepersonsvyer, vilket borgar för stökigt rolig kurragömma.

Mario Chase.

Luigi's Ghost Mansion

#Pac-Man, fast tvärtom. Spelaren med plattan är spöke, och de övriga fyra lyser nervöst runt efter detta med sina ficklampor. Här finns gott om "tittut"- och "bu"-kvalitéer, alltså mest underhållande för yngre spelare.

Animal Crossing: Sweet Day

Spelaren med plattan får här lustigt nog styra två karaktärer samtidigt – en med varje analogspak – jagande de övriga medan de ivrigt gräver runt i landskapen och trädgårdarna efter godis.