”Laga inte det som inte är trasigt”, säger klyschan. Och med massiva hyllningar för samtliga tidigare spel i serien var nästa Forza Motorsport mer än något annat i behov av status quo. Receptet bomullsmjukt bildflyt, kärleksfullt snidade banor och en körkänsla kvalitetsstämplad av högre makter har bäddat för fyra magnifika racingspel, men när nu nästa instans står redo är det ett Forza mest till namnet.
För att vara debutanter visar #Playground Games förvånansvärt lite respekt för seriens kvalitetsmarkörer. Namnet – #Forza Horizon, inte #Forza 5 – känns fullt ut befogat, för det här är en helt annan körupplevelse än de #Turn 10 skämt bort oss med vartannat år sedan 2005. Men ”ny” tänker jag inte kalla den. Horizon sätter ett trendpejlande finger i genrevinden och dukar fram en upplevelse sprängfylld av ideliga kickar, varumärkesplacering och amerikansk attityd.
Något av det snyggaste du kan köra, både på riktigt och på Xbox 360.
Det mest utmärkande för Horizon är att det ersätter de slutna racingbanorna med körning på allmänna vägar. Den öppna världen ersätter det traditionella menysystemet och Horizon-festivalen mitt i Colorado är spelets nav. Där finns bilhandlare, verkstad, lackerare, onlineshop och andra Forza-typiska alternativ, medan loppen startas genom att köra till angivna platser på kartan. Playground hämtar oblygt inspiration från såväl Test Driver Unlimited (lugn, Horizon har körkänsla) som nästa månads Need for Speed: Most Wanted, och blandar in en skvätt idéer från #Codemasters läckra Dirt.
Poängknarkande
Level-systemet har förklätts till att handla om jakten på armband. Ett armband av en viss färg låser upp tiotalet tävlingar. I välbekant ordning ger framgång pengar och erfarenhet som används till att köpa nya prylar och låsa upp nya armband. Spelet bär tydliga spår av mmo-tänk. Körningen mellan loppen kantas av att skillpoäng för allt mellan himmel och jord rasar in: för snabb körning, för riskabel körning, för drifting och för att köra nya vägavsnitt. Dessa poäng höjer din status och låser med tiden upp fler race. Rabatt på reservdelar ges utifrån hur många av de 100 skyltar som finns spridda över världen du kört sönder, och ett token-system låter den otålige lägga riktiga pengar på att levla snabbare eller köpa en skattkarta som avslöjar placeringen av diverse föremål.
Även om världen inte känns så där våldsamt stor – med hyfsat rak vägsträckning tar du dig från sida till sida på under 5 minuter – är snabbtransportpunkterna välkomna. De måste upptäckas för att bli tillgängliga, och för en summa ingame-pengar slipper du ett par minuters körning för att komma till nästa race. Välkommet efter ett par timmar på samma vägar, tycker jag. Transportkostnaden går att sänka betydligt genom att klara tre uppdrag per punkt. Men eftersom pengar snabbt blir ett ickeproblem och uppdragen är identiska (kör nån kilometer och fota bilen, passera en fartkamera i vansinnesfart, sopa ihop en summa skillpäng på tid) tappar möjligheten snabbt sin charm. Vad värre är - också de vanliga loppen lutar åt samma håll.
Nattkörning hör till nyheterna.
Efter några timmar syns spelets skelett tydligt: race på antingen en bestämd sträckning eller några varv på avgränsad vägsträcka, alltid mot en eller sju motståndare. Inte fel i sig, och visst friskar det upp med körning bland civiltrafik på vanliga vägar eller specialtävlingar som Ford Mustang mot P-51 Mustang. Men – det finns ingen riktig passion.
Under ytan på den underbart vackra världen, med svindlande bergsvyer utanför de storslagna slättlandskapen i kartans mitt, växer känslan av att något saknas. Kanske fingertoppskänsla, kanske 30 bilder per sekund. Missförstå mig rätt – bilarna beter sig bra (och avsevärt mer förlåtande än i seriesyskonen), men jag känner aldrig det där så Forza-typiska samspelet mellan hjärna, fingrar, ratt, däck och vägbana. Det går fortfarande att mata en Ford GT med så mycket gas att bakhjulen målar gummimönster genom kurvorna, men feedbacken är sämre, jag får aldrig den där känslan av exakt kontroll. Tekniken gör sitt till; Horizon når inte de 60 stadiga bilder per sekund som gett Forza 2-4 så oerhört lent flyt, och även om nykomlingen flyter bra (jag har bara sett något enstaka framerate-hack) blir känslan annorlunda. Eller krasst talat – sämre.
No signs of human life
Men Horizons stora problem är varken tekniskt eller kärleksrelaterat (dessa skavanker går utmärkt att leva med), utan ai:n. Datorförarna kör så uppenbart programmerat att de borde ha binärkod som registreringsnummer. De kör varje lopp efter ungefär samma mönster, på de lägre svårighetsgraderna vet jag att det där försprånget de alltid snor den första kilometern kommer jag enkelt ta igen när de kollektivt sänker farten en bit längre fram. Även när de tre första kör lite snabbare än övriga (vilket alltid sker), och när ledaren rycker när jag kryper upp mot silverplatsen (vilket också alltid sker). Det här var ett stort problem redan i #Forza 4 (vars självjusterande svårighetsgrad i praktiken var trasig), och ett av få plåster på såren här är att du åtminstone kan välja den svåraste om du tycker motståndet är för enkelt. I övrigt saknar ai:n all känsla av liv, och det hade sannerligen behövts i detta visserligen vackra men vid sidan av bilförarna sterila Colorado.
Av spelets omkring 120 bilar är den här RUF-kärran det närmaste Porsche vi kommer. Läge för dlc, tro?
Den som söker liv värt att umgås med får istället vända sig till multiplayer, som till skillnad från i Test Drive Unlimited hittas i en separat meny. Andra spelare kan utmanas i samma discipliner som i solodelen, och precis som i Forza 4 bjuds utmärkta sociala verktyg som grupper, vänracing, delning av fordon med mera. Multiplayer känns som en bra möjlighet för spelet att komma till sin rätt och det känns lite synd att utvecklarna inte snott den utmärkta TDU-idén att låta solo- och flerspelarkörning samsas i samma värld. Däremot får två spelare inte kela på samma teve – splitscreen lyser med sin frånvaro.
Forza Horizon hade tjänat på om ordet "Forza" strukits ur titeln. Det är omöjligt att inte jämföra med storasyskonen, och i fråga om körkänsla – en ganska betydelsefull del av ett racingspel – halkar det efter. Men, det är jämfört med konsolvärldens gigant på området, många konkurrenter får faktiskt en svettig uppgift att mäta sig med Horizon. Och det gör därtill ett gediget jobb på många andra områden. Det finns betydligt sämre bilspel att fördriva tiden med i väntan på #Forza 5. Så länge du är på det klara med vad Horizon är. Och vad det inte är.
