Frågan är om ens en författare av Hollywood-manus hade kunnat göra det bättre. Berättelsen om lilla kortspelsföretaget från Kyoto som börjar bygga elektroniska leksaker och ett par decennier senare tagit hela världen med rörmokardoftande storm. Som sedan arrogant tackade nej till cd-formatet och tappade tio år av marknadsherravälde till unga, hippa #Sony. Som löste allt genom att snickra ihop ett bowlinggyro som visade sig kunna trycka pengar.

Och så nu, för typ tre veckor sedan, nästa vändning. Efter månader av nedgångssiffror såg vi en Reggie Fils-Aime som skulle presentera #Nintendos stora konferensavslutare inför en hungrig och ditintills minst sagt besviken publik. Med ett par halvhjärtade cirkustält-kulisser upprullade på scenen tog Reggie ännu en konstpaus och förklarade att #Nintendo Land var ett hopkok av Nintendos alla klassiska speltitlar. Som att vara på ett nöjesfält dedikerat till Nintendos historia. Kanske var det bara jag, men när han slickade sig om läpparna tyckte jag mig se ett uns av nervositet och, för honom, ovanligt dåligt självförtroende. Kanske tyckte han också att ljudet av tunga mot torra läppar lät precis som ljudet av en bolagsaktie i fritt fall.

På mässgolvet lät Nintendo oss testa fem av de 12 “åkturer” man utlovar med Nintendo Land. Tydligt är att spelet kan bli en riktigt trevlig historia, särskilt om du tar dig an det tillsammans med vänner i festlig stämning.

I galna och glada vänners lag kan Luigi's Ghost Mansion bli en rolig historia.

Luigi's Ghost Mansion är ett inverterat #Pac-Man för fyra spelare, där en spelar som spöke och resten är spökjägare. Till skillnad från Luigis spökbustande soloäventyr har dock de tre som jagar ingen Poltergust-dammsugare till förfogande – bara varsin uppladdningsbar ficklampa. Spöket ser var alla spelarna befinner sig samtidigt som spelarna bara ser spöket om det är belyst. Vinner gör spöket om det hinner skrämma samtliga medvetslösa. Övriga spelare vinner om de lyckas suga energin ur spöket – vilket görs genom att belysa det med ficklamporna.

Takamaru's Ninja Castle känns mer eller mindre som ett uppblåst iPad-spel. Här sprätter du iväg kaststjärnor med Wii U-kontrollerns pekskärm, och vinklar kontrollern samtidigt för att sikta. Kaststjärnor och ninjor är coolt, men det här spelet behöver mer än så för att övertyga.

Vem är kungen i djungeln?

The Legend of Zelda: Battle Quest är i sin tur väldigt mycket i stil med fäktningsspelet i #Wii Sports Resort – åtminstone så länge du spelar med en Wiimote. Den som håller i Wii U-kontrollern använder pil och båge, och drar tillbaka bågsträngen genom att hålla ner höger analogspak. Den delade hälsomätaren bäddar för stressiga co-op-situationer.

Att se den charmiga lilla Animal Crossing-världen på en tv-skärm igen, efter ett par vackra år någonstans i mitten av 00-talet, var kärt. Åtminstone tills det att jag insåg vad själva spelet, Animal Crossing: Sweet Day, gick ut på. Fyra spelare, med Wiimotes, letar godisbitar samtidigt som den femte, med Wii U-kontrollen, styr två jagande karaktärer. De båda jägarna styrs med varsin analogspak, och kommer de för långt ifrån varandra zoomar skärmen på kontrollern ut. Ju mer godis som samlas, desto större blir samlarnas skallar (och med tung skalle blir springhastigheten betydligt lägre).

Gamla trotjänaren Donkey Kong bjuder på en innovativ och fartfylld åktur.

Donkey Kong's Crash Course är Nintendo Lands roligaste spel, och det som ser ut att kunna ha mest omspelningsvärde av spelen som hittills presenterats. Det spelas utan flerspelarläge, och styrs helt med Wii U-kontrollen. Genom att luta handkontrollen styr man hastigheten på en liten vagn som åker igenom en tvådimensionell bana av klassiskt Donkey Kong-snitt. Det gäller att samla bananer, rädda utsatta damer och inte på något sätt välta eller hamna på sniskan. På tv-skärmen ser spelaren en utzoomad version av banan, men spelet blir betydligt enklare om blicken inte lämnar Wii U-skärmen.

En minispelsamling som ska presentera Wii U-kontrollern behöver inte på något sätt vara en dålig idé – särskilt inte om det görs på rätt sätt. Kanske kan man tänka sig att spelet säljs paketerat med konsolen, eller att Nintendo ser till att regelbundet släppa nya småspel möjliga att ladda ned. Dömt efter egna premisser kan Nintendo Land bli bra – särskilt om innehållet utökas. Men satt i kontexten Nintendo gav det, som final på sin pre-E3-konferens, ser det mest bara ut som ett riktigt tråkigt skämt.

Eller så är det bara nästa dal i Kyoto-företagets dramaturgiska kurva.