Om jag ska summera mina femton år som spelare så kan jag till exempel göra det så här: Det har varit ett jävla tjat. Om alla spel jag har missat. Om den gamla goda tiden. Om de grundpelare som spelmediet är uppbyggt på. Om klassikerna. Om spel som Elite.

Trots tjatet vet jag inte mycket om Elite. Jag vet att det utspelar sig i rymden, att det tydligen innehåller ”tusentals planeter” och att dess grafik får text-tv att verka hi-tech. Jag vet också att det har exakt lika många år på nacken som undertecknad – 28 alltså – och därför är det alltid en fråga som dyker upp i mitt huvud så fort någon hyllar Elite som ett klassiskt spel:

Men går det att spela?

Kan en modern ”gamer” – bortskämd med saker som autosavefunktioner, enkla kontrolluppsättningar och grafik som det går att se vad det föreställer – ens ta till sig ett sådant spel idag? Finns det någon mening med det? Finns det till och med något att lära sig av sådana här gamla reliker?

Det är det jag ska ta reda på. Jag ska göra mitt bästa för att spela Elite. Det är det som är mitt uppdrag. To boldly go where no one has gone på ett bra jävla tag.

Och nu börjar resan.

Det stora rymdäventyret

Eftersom jag har laddat ner en PC-version av spelet så inleds det med en fråga: Vill du köra det med skitsnygg ”shaded” grafik? Men se upp! Det kräver att din dator är KRAFTFULL. Minst 6 megahertz processorprestanda! Jag tror att min tidsresa till 80-talet är fullbordad.

Hej och välkommen till rymden!

Jag väljer den skitsnygga varianten, och spelet är igång. På sedvanligt gamla-spel-manér är kontextualiseringen… bristfällig. Det är mer så här: ”Du heter Jameson, du befinner dig i rymden – kör!” I väntan på en tutorial som med stor sannolikhet aldrig kommer att komma börjar jag trycka på diverse knappar, kommer åt F1 – och befinner mig plötsligt i vad mina vana rymdfararögon genast identifierar som rymden. Någonting enormt grönt och halvt genomskinligt dyker upp framför mig, det måste vara något slags farligt gasmoln. Jag börjar pilla på piltangenterna för att undkomma detta hot, och upptäcker då att rymdskeppet givetvis styrs som ett flygsimulatorflygplan. Så… bra. Efter lite valhänt manövrerande ser jag en färgglad snurrande låda i rymden. Det ser ut som en present. Jag blir glad och kör mot den för att, liksom, plocka upp denna bonus.

För sent inser jag att det kanske inte var en present ändå. Hundradelen senare sprängs jag i bitar.