Suda 51, frontmannen för Grasshopper har blivit känd som spelvärldens Quentin Tarantino och det vore enkelt att likställa de två. Visst är de stöpta i samma generationsform men medan Tarantino som västerlänning hyllar asiatiska filmer är Suda uppväxt med de välkoreograferade slagsmålscenerna och outtömlig dialog, det finns i hans blod. Deras största gemensamma nämnare är därför inte överdrivet våld och snacksaliga karaktärer utan en enorm känsla för detaljer. De är heller inte rädda för att bryta mot konventionella regler. Grasshoppers motto, "Punk is not dead", är därför mer talande än töntigt.

Att familjen Svensson står i centrum för Wii kan Nintendo inte förneka. I allt marknadsföringsmaterial syns glada grupper av människor som förnöjt svingar wiimoten tillsammans. Det är nog en av anledningarna varför Suda bestämde sig för att skapa det våldsammaste spelet till plattformen hittills, för att bryta mot normen. I USA är det därför halshuggningar, kluvna kroppar och blodfontäner som möter spelaren. Men, vi européer får istället den japanska versionen där besegrade motståndare blir svarta moln och mynt. Inledningsvis tyckte jag att det var fjantigt och slätstruket, det röda frosseriet jag sett i filmklipp kändes som en del i den överdrivna designen. Ett par timmar in i spelet tänker jag inte på det längre, det är istället striderna som är det intressanta. Inte resterna från dem.

Travis Touchdown

Kaxigt namn, kaxig kille

No More Heroes handlar om Travis Touchdown, wrestling- och mangaälskaren som tror att han är tidernas stekare bara för att han bär jeans, poppig t-shirt, skinnjacka och pilotbrillor. Efter att ha vunnit en energikatana på nätauktion och försökt stajla för donnan Silvia Christel dras han in i kampen om att bli Amerikas högst rankade lönnmördare. Storyn blir inte mycket djupare än så men det är heller inte den som driver spelet framåt. Travis vill bli nummer ett för att få en natt med Silva, som visar sig vare taleskvinnan för organisationen som håller i rankingen. Jag vill bli nummer ett för att möta alla udda bosskaraktärer och stå överst på highscore-listan. Först ut är den filosofiske Death Metal vars svärd lyckas med det till synes omöjliga, att vara större än Travis ego.

Det första uppdraget, som även fungerar som kontrollskola, ger ett något splittrat intryck. Det känns verkligen inte nyskapande att springa runt i trånga korridorer och slåss mot en handfull motståndare för att nästa dörr ska öppnas. Att mycket tanke har lagts på att få styrningen att fungera smidigt är dock solklart redan från den första bataljen. Du svingar energikatanan med A-knappen och skiftar mellan höga och låga slag genom att hålla wiimoten lod- eller vågrätt. Sparkar och slag, som bedövar motståndaren (med gula småfåglar runt huvudet som självklar följd), delas ut på samma sätt, fast med B-knappen. Har de väl fått ornitologblick trycker du på B igen för att inleda en wrestlingmanöver, ryck kontrollerna åt det håll pilarna visar för att utföra kastet.

Samma sak gäller vid avslutningar. När fienden är välpucklad visar en pil på skärmen i vilken av fyra riktningar du ska svinga wiimoten för att utföra en dödande hugg. Ett underbart upplägg, det märks att utvecklare har börjat förstå hur de ska använda rörelsekänsligheten på rätt sätt. Det blir aldrig frustrerande och rörelserna förhöjer faktiskt upplevelsen. Det finns en viss risk att du sliter ut A-knappen på din resa mot toppen men är det värt. No More Heroes har i mitt tycke den bästa kontrollen som inte har signerats av Nintendo själva.

Ingenting är gratis

Även mördare måste knega

Efter det första uppdraget får du veta att det kostar pengar att låsa upp nästa rankade match och det är upp till dig att skaffa fram stålarna. Med ditt sunkiga hotellrum (fullt av brottarmasker och mangafigurer) som bas ger du dig ut i staden Santa Destroy för att hitta ett jobb. Det verkar dock inte råda arbetsbrist i soliga Kalifornien, allt du får är rena skitgörat. Efter att ha plockat kokosnötter och klippt gräsmattor börjar dock diverse lönnmordstjänster bli tillgängliga men till en början ger inte de mycket mer pengar.

Ju högre du klättrar på listan över avlivningskonsulter desto fler blir ströjobben och lönnmördarknegen, men någon större variation kommer du inte att stöta på. Samtidigt blir det sällan tråkigt, jag känner hela tiden ett driv att tjäna in pengarna så att nästa match ska bli tillgänglig. Som transport har du en fläskig båge som vår vän Ben från Full Throttle skulle gilla och även om friheten för tankarna till Grand Theft Auto är staden väldigt spartansk och inbjuder inte till någon sightseeing. Du åker mellan punkterna på kartan utan en tanke på att ta en tur runt kvarteret. Tyvärr är bilduppdateringen när du far genom stan ibland nere och nosar på lätt hackiga nivåer men det blir aldrig ospelbart.

Förutom våldet är det designen som gör att No More Heroes sticker ut från mängden av Wii-titlar. Grafiken är en fröjd för ögat, trots de med dagens mått få polygonerna. Cellshading-teknik, stundtals fantastiska texturer och välarbetade animationer ger mig känslan av att kolla på en animéfilm. Spelet är dessutom överöst med populärkulturella referenserna och uppmärksamma spelare lär flina brett åt de hyllningar (Stjärnornas Krig, klassiska tv-spel, musik, och mer) som genomsyrar allt i spelet. Jag vill inte avslöja några detaljer kring bossarna, då mycket av drivkraften i spelet ligger på att möta dem för första gången, men det är verkligen ett brett spektra av härligt överdrivna stereotyper som väntar dig.

Jag måste erkänna att jag var skeptiskt när spelet startade första gången. Jag hade fått intrycket att Suda 51 gjorde knepiga spel som bara spelvärldens motsvarighet till baskerbärande kulturskribenter gillar. Jag hade fel. Det kan bli repetitivt att samla ihop pengarna som krävs för nästa titelmatch men jag sitter aldrig och gäspar. Det belönas med att få möta totalt vansinniga bossar och ge dem så mycket stryk att de gråter (bokstavligen, i vissa fall). Designen är en otroligt viktig del av spelupplevelsen men det är inte bara utseendet som är mästerligt, utan även spelmekaniken och kontrollerna. Hade Grasshopper Manufacture gett oss en mer levande värld utan grafikproblem och ett bredare urval av uppdrag hade toppbetyget varit en självklarhet. No More Heroes är trots det en garanterad kandidat till årets Wii-spel och ett säkert köp för alla som vill tuffa till sin samling.