Typ: Recension

Morrwind är nästa spel i den något kultförklarade serien The Elder Scrolls. Spelet kan till ytan liknas vid ett klassiskt rollspel där man kan välja mellan olika karaktärer för att sedan utföra diverse uppdrag och avancera vidare. Men Morrowind är ändå så mycket mer; det är stort, otroligt stort, och minst lika komplext. Det är fyllt av politiska intriger, stämningsfulla miljöer, välskrivna storys och allt annat som behövs för att skapa ett riktigt bra rollspel.

De senaste årens rikliga flora av duktigt kompetenta rallyspel, med Colin McRae 2.0 i topp hos de flesta, gör att det börjar bli svårt för utvecklarna att förutom bättre grafik ha något nytt att komma med. Rally Trophy från finska Bugbear lockar med bilar från sextio- och sjuttiotalen, ett koncept som åtminstone jag faller hårt för. Men frågan är om retrokonceptet räcker för att förpassa den lätt åldrade skotten till bilskroten.

Fransmännen är bra på många saker, vin, mat, bilar och litteratur är bara ett par exempel. Men bakom baguetten, mustaschen och vitlöken så finns det två områden som fransmännen konsekvent misslyckas med. Design och populärmusik.

Nuförtiden är det inte ofta man ser spel i denna nästan utdöda genre som var väldigt populär för några år sedan. Genren jag pratar om är action av den typen där man i bästa arkadstil manövrerar en farkost av något slag fullproppad med kanoner, siktar dessa mot allt som rör sig och trycker på avfyrningsknappen. Spelet jag testar heter AquaNox och utspelar sig för ovanlighetens skull helt under vattnet i en avlägsen och dyster framtid.

Fredag klockan 14.32:
Öppnar boxen och tar av plasten. Ännu ett RPG som inte har fått ordentlig distribution i Europa. Kommer det att suga som Traci Lords eller kommer jag att orka spela tillräckligt länge för att skriva en recension?

Det är knappast en överdrift att säga att marknaden för online-FPS (first person shooters) ser helt annorlunda ut idag än för bara 2-3 år sedan. Idag är konkurrensen stenhård då det bara är ett fåtal titlar som kan få tillräckligt många spelare för att överleva särskilt länge. Rage försöker åstadkomma detta genom att skilja sig lite från mängden med sitt senaste spel. Mobile Forces fokuserar nämligen, som namnet avslöjar, på strider med både fotsoldater och diverse olika fordon.

Det här spelet är lite speciellt. Det är en ny sofistikerad järnvägssimulator som har utvecklats av Strategy First och är ett av de märkligaste spel FZ:s recensent Chronic har stött på.

Ett av världens äldsta nu levande rollspel är Might & Magic-serien. Men gammal är inte alltid äldst, om man ska tro FZ:s rollspelsveteran Adze - ibland är det bättre att sluta i tid istället...

Warlords har hängt med ett antal år vid det här laget, och har hittat sin egen nisch med sin blandning av fantasi, strategi och rollspel. Men för Zobin var det premiär - här är hans rapport från frontlinjen i Warlords Battlecry II.

Jag har alltid haft svårt att förstå charmen med Diablo. Självklart visste jag att det var populärt, men eftersom jag aldrig gav multiplayer en chans så var det för mig bara ett aldrig upphörande monsterdödande i en monoton grottmiljö. Förståeligt var jag något skeptiskt när jag fick uppdraget att testa Dungeon Siege eftersom jag visste att det om möjligt var det enda rollspelet med mer actionbetoning än Diablo. Men mot all förmodan har faktiskt spelet en viss charm.

Det finns vissa spel som alltid får agera kvalitetsmåttstock när man skall betygssätta nya spel. Quake3, trots sina år på nacken, används fortfarande som mått på bra grafik. Counter-Strike används för att mäta framgång på multiplayer-scenen och Warcraft/Starcraft för att jämföra RTS-spel. Rollen som jämförelsespel för soldatsimulatorer togs nyligen av Ghost Recon då det petade Rainbow 6 från tronen. Nu har Ubi Soft släppt ett addon till spelet, nämligen Ghost Recon Desert Siege. FragZone testar om det tillför något väsentligt till originalet.

Kvasisjömän som kapten Haddock och Karl Alfred må röka pipa och ha ankare tatuerade på sina underarmar, men ärligt talat – hur ofta har vi sett dem på en båt? I och med Ubi Softs och Ultimations sjökrigsspel Destroyer Command får vi vanliga landkrabbor chansen att bevisa för oss själva att det inte bara är saltstänkta råskinn som kan navigera och kriga till sjöss. Så kräng på sig Kalle Anka-kostymen, peta in en buss tuggtobak och ladda torpedtuberna – ett krigsfartyg väntar på ditt stabila befäl.

Välkommen till en värld såväl bestående som uppbyggd av hjältar. En plats där framgång enbart mäts i styrka och där otäcka varelser avlöser varandra i varje liten skogsdunge. Samhällen där magin inte bara har en stark roll utan även dikterar sättet man lever på. Välkommen till Heroes of Might and Magic IV.

För några år sedan då ett spel släpptes med Star Wars i titeln så hade man genast höga förväntningar. Dark Forces och X-Wing/Tie Fighter-serierna ligger fortfarande mig varmt om hjärtat. Fast på sistone har tyvärr även denna serien blivit något överexploaterad och alla Star Wars-spelen lever inte längre upp till förväntningarna, främst beroende på dåliga portningar från konsoler. Fast det kommer fortfarande en del ljusglimtar, och det är faktiskt oftast uppföljarna till ovannämnda serier. Denna gången testar vi uppföljaren till Dark Forces, nämligen Jedi Knight 2: Jedi Outcast.

Det ligger något djupt fascinerande i att framföra en bil i trehundra blås. (O)lyckligtvis är det få som får möjlighet att göra detta i verkligheten, men tack vare datorernas utveckling finns ett hyfsat surrogat i form av racingspel. Det senaste i raden av höghastighetslir med betoning på simulation är NASCAR Racing 2002 Season som låter dig flyga fram i farter som får Kungens Porschefärd häromåret (han fick naturligtvis inga böter, men kvällstidningarna gjorde ett stort nummer av saken) att framstå som en stilla färd medelst trehjuling. Spelets upplägg lockar förstås alla fortkörarwannabes, men är det, förutom farten, något att ha?

Star Trek är ett av de mest exploaterade namnen inom spelindustrin. Till skillnad från Star Wars har en mängd olika utvecklare fått tillåtelse att använda namnet, och ofta med mindre lyckade resultat. Därför var jag något skeptisk när jag skulle testa Bridge Commander, eftersom jag tidigare råkat ut för diverse mindre seriösa spel med Star Trek i titeln. Men mina förhoppningar höjdes genast när jag såg vilka som låg bakom spelet. Utvecklarna är nämligen Totally Games, som även står bakom Lucas Arts alla X-Wing och Tie Fighter-spel. Men frågan var om de kunde gå ifrån de små intensiva striderna i Star Wars till de gigantiska rymdskeppen i Star Trek. Quas fick ännu en gång dra på sig sin rödfärgade kaptenspyjamas för att ta reda på det.

Även om Westwood gett ut ett flertal andra RTS-spel (realtidsstrategi) och även spel i andra genrer så är fortfarande deras stora varumärke Command & Conquer. Och som så många andra stora titlar så kan man bara göra en viss mängd uppföljare innan serien blir uttjatad. Andra utvecklare brukar då normalt lägga ner serien eller vänta något år med nästa spel, men Westwood väljer en något annorlunda lösning, nämligen att helt byta genre. Command & Conquer: Renegade är Westwoods första FPS-spel, vilket skall försöka tända en ny gnista i C&C-serien.

När jag fick reda på att jag skulle recensera Real War, började jag med att ta mig en närmare titt på vad för företag som stod bakom ett spel med ett så erhm... påhittigt namn. Till min glädje så visade det sig vara ett relativt okänt företag kallat Rival Interactive, som utvecklat stridssimulatorer för det amerikanska försvaret i ett flertal år. Som den skrivbordsgeneralen jag är blev jag genast intresserad då det kanske kunde betyda att jag äntligen hittat det verklighetstrogna strategispel jag så länge efterfrågat. Nu efteråt, kan jag dock konstatera att om USA skulle använt något ens i närheten av Real War för att träna sina generaler, hade Saddam Hussein haft ett sommarresidens i Kuwait vid det här laget.

Jag är en av det lyckliga fåtal som fått äran att testa Blizzards tillskott i den omåttligt populära Warcraft-serien. I Warcraft 3 har Blizzard försökt skaka om den numera något dammiga RTS-genren genom att lägga till en tesked RPG. Som om inte det vore nog har de också försökt fräscha upp med sitt första försök till 3D. Hur är det då med alla förändringar? Tillför de någonting till spelupplevelsen eller får de spelet att hamna för långt ifrån sina föregångare och sitt ursprung?

Ni som har läst min recension av Europa Universalis (länk) vet hur begeistrad jag blev. Faktum är att jag aktivt spelat Europa Universalis från den dag jag fick den i min hand, fram till den dag då Europa Universalis II (EU2) damp ner i min brevlåda.

Intresset för futuristiska racingspel av arkadtyp (läs WipeOut) har varit starkt det senaste decenniet, åtminstone om man ska döma av antalet titlar. Megarace 3 är det senaste försöket att skjuta upp den lätt ålderstigna genrens pensionering ytterligare ett tag.

Under de senaste åren har genren verklighetstrogna FPS-spel ökat kraftigt. Spelare lämnar de traditionella shoot’em’up-spelen och den otroliga succén med Counter-Strike visar på att spelarna vill ha mer realism och mer genomtänkt handling. Spelutvecklarna följer trenden och det senaste året har soldatsimulatorerna och de verklighetstrogna FPS-spelen duggat tätt. I alla fall gör de flesta spelutvecklare det. Croteam har tydligen helt missat trenden och ger nu ut uppföljaren till sitt traditionella shoot’em’up-spel Serious Sam: The First Encounter; nämligen Serious Sam: The Second Encounter (duh).

Sid Meier är känd för mycket, däribland Civilization-serien som många anser vara ett typexempel på hur strategispel bör utformas. Sid har nått en i det närmaste gudomlig status inom spelbranchen och är mer eller mindre legendarisk för många. Var man än vänder sig tycks det bara finnas positiva saker att nämna, men hur lyckas då denne gigant med ett lite annorlunda sim-spel? Golf, exempelvis?

De flesta filmkännare med lite stolthet har väl sett Frank Herberts kultförklarade "Dune" både två och tre gånger om. Med
Kyle 'Twin Peaks' MacLachlan erbjuder filmen både skräckblandad förtjusning och filosofiska vallgravar. Nu kommer ytterligare ett spel med Dune-tema.

Soldatsimulatorer och verklighetstrogna FPS har blivit en snabbt växande genre under de senaste åren. De flesta spelen, t.ex. Operation Flashpoint, Rainbow 6, Ghost Recon med flera, berör dock bara krigsscenarion i modern tid. Ett fåtal, eller snarare inga soldatsimulatorer försöker återskapa andra världskriget, i alla fall inte fram tills idag. Spelutvecklarna med det något futuristiska namnet 2015 ändrar på trenden genom att släppa Medal of Honor: Allied Assault, i vilket de låter spelaren ta sig an USA:s medverkan i kampen mot nazisterna.